johanstankar

Hej!
Ännu en dag har passerat och jag har sannerligen haft fullt upp idag. Coach Persson satte mig på ett viktigt uppdrag som jag via ett par samtal löste med bravur. Sen har jag postat ett brev och varit hos Glenn och fikat. Nu sitter jag här helt utmattad efter en hektisk dag. Fick hälsa på Glenns lille son Oliver och det är fantastiskt vilken inverkan små bebisar har på folk. Alla problem bara rinner av en och man bedåras av charmen.

Igår var det träning på gruset. Jag gjorde comeback efter min lite bögiga skada. Jag menar hur macho är det att vila för att man har brutit en nagel? Nåväl det gick hyfsat även om jag inte kunde slå några vidare crossbollar eftersom varje gång jag drar till bollen så träffar jag min ömmande tå. Men det var bra fart på övningarna, ett flödande passningspel som gjorde att Persson gång på annan vrålade halleluja. Vi avslutade med en konditionsbana som var mer än lovligt mjölksyrebildande. Fast det är en skön känsla efteråt när man tagit ut sig även om man lider under tiden.

Mina problem med att hitta ett arbete kan snart vara ett minne blott. Igår väcktes jag av ett telefonsamtal tidigt tidigt på morgonen. Det var min gode vän Joakim som kvittrade glatt som en lärka i den andra luren. Han erbjöd mig guld och gröna skogar och lovade ett liv i stor rikedom om jag bara tackade ja till hans erbjudande. Så nu ska jag på arbetsintervju nästa fredag i och håll i er nu, Stockholm! Hur ska en bondpojk som jag klara mig i storstaden. Jag är blåögd och naiv och som den människoälskare jag är litar jag blindt på alla människor. Det ska bli spännande iallafall, bara ett problem återstår, jag ska få jobbet också.

Nu blir det en kväll med Mästarnas mästare och Champions League. Jag behöver ta igen mig efter en sån här jobbig dag.

Over and out

Hej!
Ännu ett arbetstillfälle har gått mig hur händerna. Idag ringde den kvinna som intervjuade mig i måndags och kvittrade rakt in i mitt öra att de valt en annan istället. Ännu en gång nobbad och nu har luften gått ur mig. Att söka jobb är ungefär som att ragga på krogen. Det krävs en skrävlande typ som gömmer sin osäkerhet bakom skryt och tomma löften för att få napp. Eftersom jag är en sådan empatisk, lugn och ödmjuk typ så får jag inte napp vare sig på krogen eller på arbetsmarknaden. Talesättet otur i spel, tur i kärlek verkar inte heller stämma för jag har varken miljoner på banken eller ett harem med kvinnor att tillgå och då är jag ändå ute i stort sett varje helg och ägnar mig ständigt åt spel och dobbel.

Om ni slår upp ordet bitter i ordboken så hittar ni en bild på mig.

Over and out 

Hej!
Efter kraftiga påtryckningar från allmänheten kliver jag nu åter in i cyberspace för att ge ljus i människors mörka vardag. Mitt bloggande är som Peter Forsbergs hockeykarriär. Det är många uppehåll men när vi väl är med så håller vi världklass men till skillnad från Foppa så vet jag inte vad ordet ödmjukhet innebär.

Jag befinner mig fortfarande i arbetslöshetens starka grepp men förhoppningsvis kan det bli ändring på det, var nämligen på en intervju igår som förhoppningsvis leder mig ur fördärvet. Annars famlar jag i mörker, jag söker ljuset men kan det ej finna. Dessutom lider jag av fysisk smärta förutom den själsliga. Spelade match i lördags och i slutet så var det en motståndare som var så vänlig att stämpla mig på foten så min stortånagel lossnade, med kraftig blodutgutelse som följd. Detta gör att jag helst undviker att ha skor på mig eftersom det smärtar rejält. Så nu sitter jag i husarrest och undviker all mänsklig kontakt ty jag är missbildad och vill inte bli sedd i detta svaga tillstånd. Det gör mig förargad att få stå vid sidan av fotbollsplanen nu när det börjar dra igång på allvar. Formen känns förhållandevis bra, framförallt konditionen men nu blir det ett break ett tag, hur länge? det står skrivet i stjärnorna men som den primadonna jag är så vill jag inte spela med smärta.

Det var ett livstecken från mig igen så nu får vi se när nästa uppehåll kommer.

Over and out

Hej!
Jag har ännu en gång fått bevisat för mig att jag bör hålla mig innanför 70-skyltarna. I en släng av hybris trodde jag att en tur till Afrika skulle göra min frusna själ gott men va hände. Jo sen vi kom hem i onsdags har jag varit konstant bosatt på toaletten och nidramsan Johan på toan har fått en helt ny innebörd. I en vecka nu snart har jag skitit vatten i stort sett. Min mage är som en aktiv vulkan som bara bubblar med lava. Egyptierna såg väl mig som ett hot och bestämde sig för att radera ut mig och jag håller nu sakta på att tyna bort. Är det här ett tecken från Gud att jag aldrig bör lämna Sandhem igen för då straffar han mig? Det är här jag ska verka och leva för att finna inre frid. Har knappt varit utanför dörren sen jag kom hem och den där läckra chokladbruna färgen jag hade är nu i det närmaste ett minne blott.

Igår hände iallafall en positiv sak. Jag fick ett telefonsamtal och i rena chocken att det överhuvudtaget ringde på min telefon gjorde att jag höll på att trycka bort det. Tur var väl det för det var en pigg kvinnoröst i den andra luren som frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Det var självklart att tacka ja så på torsdag ska jag på anställningsintervju. Det ska bli ruskigt spännande. Vilken perfekt start på 2010 det vore att få jobb, dessutom inom HR som jag så länge suktat efter och tänka sig det är inte Kongsberg. Ska min tid där vara över för gott? jag håller alla tummar att så är fallet.

Nu måste jag gå och skita igen så....

Over and out

Här kommer den spännande fortsättningen på vår strapatsrika Egyptenresa.
Innan vi åkte så pratade vi om att det är en ren avkopplingsresa, bara sol och helande av själen inte så mycket festande. Där brast det lite men det var våra nyfunna Skövdevänners fel. De verkligen tjatade varje dag"ikväll ska vi kröka, ni är väl på? men för fan skärp er nu. var inte så jävla torra". Så lät det varje dag så vi gav till slut vika för deras böner. Det blev en del alkohol och ju mer det dracks desto mer spårade samtalsämnena ur. Vi diskuterade affärsplaner och det började realistiskt med en liten mysig chillout bar någonstans i Sverige sedan svävade det iväg och slutade med avelsverksamhet av människor i Saabs lokaler i Trollhättan. Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag var rätt drivande i dessa diskussioner. Det var mycket trevliga kvällar med Erik och Hampus och det bjöds på mycket skratt.

Hampus och Erik

Dagarna ägnades åt soldyrkan. Med tanke på att man var vit som ett A4-papper när man åkte så var ju ett av huvudmålen att vara chokladbrun och läcker när man kom hem. I alla broschyrer varnade de för den starka solen och att rejäla solskydd var ett måste. Vi hånskrattade åt detta mesprat och förutom dag ett så använde vi endast våra egna kroppsvätskor som solskydd. Det luktade stekt fläsk över hela stranden. Kvällarna ägnades åt mat och alkohol. Frågan varje kväll var: Hur mycket ska vi bli blåsta ikväll?
Varje dag hände det något som i snålare personers värld hade gett upphov till panik och förgrymmelse. Egyptierna pratar rätt risig engelska så man visste knappt vad de frågade om och till slut så svara man bara ok. En beställning på en vattenpipa som i vanliga fall kostade 15 pund slutade med en rödvinspipa som kostade 200 pund. En beställning av en liten brownie slutade med ett fat med fyra brownies, grädde och chokladsås. Jag har alla träffat så mycket vänner för man var "my friend" med alla. Vad underbart och kärleksfullt. De tycker verkligen om nya människor där nere. Den största fadäsen var ändå vår kameltur. Eftersom vi befann oss i Afrika ville vi ju uppleva öknen och dess mysterier. Så vi hoppade på en kameltur. Först bara att komma upp på kameljäveln var ett äventyr och när han reste sig så trodde jag att min sista dag var kommen. VI hade en beduinguide och det kändes väldigt genuint och äkta när han gick och pratade i mobiltelefon. Sen slet han ner oss från kamelerna och så skulle vi få fota. Sen ville han ha pengar det gnidna aset. Vi var då framme vid ett beduintält med "äkta beduiner". Då trodde man ju att man skulle stöta på en familj som bodde i öknen men här satt det två kvinnor och bara väntade på att få tjäna pengar. Den ena hade för övrigt adidasdress på sig vilket fick den genuina beduinkänslan att bli ännu påtagligare. Vi köpte var sin liten Pepsi och de kostade nästan 40 kronor styck. På vägen tillbaka när vi skulle av kamelerna så höll jag dessutom på att krossa mina kronjuveler när kamelen böjde sig ner. När vi kom tillbaka var vi så besvikna så vi började kröka och sen var vi inte i säng förrän kl 6 på morgonen.
   
Kameler                     The King of the Desert  "Äkta Beduiner"

Det var en smärre chock att komma hem igen till den här kylan och jag har knappt inte varit utanför dörren sen jag kom hem. Det var en fantastiskt skön vecka precis vad jag behövde. Tyvärr så hade jag med mig någon egyptisk magsjuka hem för jag har bott på dasset sen hemkomsten. Jag vill passa på att tacka Ted, Erik och Hampus för en mycket trevligt vecka.

Over and out

Hej
Nu är jag hemma igen och svär så det osar över det rekordkalla vädret. Annat ljud i skällan var det i Egypten där solen stekte från en klarblå himmel under hela veckan. Resan började så fantastiskt, allt flöt så bra, resan till Landvetter, flygresan till Egypten, busstransfern till hotellet. Allt var ett enda stort lyckorus när vi checkade in på hotellet. Vi anade inga moln på himlen och vi gjorde high fives och hjulade gymnastiskt av glädje. Ted som har en benägenhet att behöva bajsa ofta skulle inviga toaletten och här började problemen. Efter den stora premiärfesten så skulle han spola men det gick inte, spolningen var helt död. Så där stod vi nu med en toa bokstavligt full av skit. Vi tillkalladehjälp och den lille egyptiern sa "five minutes". Nu är tydligen inte five minutes fem minuter för det tog över en timme innan han kom tillbaka. Jaja sa jag uppgivet vi lägger whiskeyn på kylning så länge. Där hade vi nästa problem, kylskåpet gick inte att öppna. Efter en lång harang av svordomar så drack vi whiskeyn varm men det gick ner ändå.
                                             

På kvällen när vi satt ute och njöt av livet döck det upp två skumma profiler som dessutom började snacka med oss. Jag som inte litar på någon intog en avvaktande ställning men det släppte snart då det visade sig vara två hyvens grabbar nämligen Erik och Hampus från Skövde och sen den kvällen var vi oskiljaktiga. De undrade nog lite hur det stod det till med oss för vi blev fullare och fullare och talade osammanhängande och och i gåtor men de höll god min och skrattade empatiskt.

Dag två var ju självaste nyårsafton. Jag och Ted hade siktet inställt på stranden och vi gick ja man kan säga att vi gick och gick men någon jävla strand hittade vi inte. Vi var bra uppgivna när vi till slut hittade fram utmattade i värmen. Det slog oss snabbt att Sharm el Sheik är ett ryskt turistparadis för det var ryssar ta mig fan överallt. På stranden såg vi dock en rysk gudinna, det var bland det sexigaste jag sett så att det mest blev att sola på mage behöver jag väl inte ens säga. Själv var jag som en grekisk havsgud i vattnet dock med Buddhakropp.

På kvällen skulle vi fira in det nya året med våra nyfunna vänner så vi drog in till centrala Sharm el Sheik. Där intog vi först en nyårssupé innan vi begav oss ut i folkvimlet. Egyptier är ett lurigt folk som vet hur man tar betalt. Det kom fram en och lovade oss en nyårsnatt vi sent skulle glömma för den lilla nätta summan av 600kr. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Vi drog på Hard Rock Café och där fick vi bevittna arabiska raggningsknep. Det handlar tydligen om att vara väldigt idog och att inte ta nej som ett svar. För där var män i medelåldern som raggade febrilt på yngre gärna blonda tjejer. I repertoaren ingick bland annat slicka på armar och lite andra härligheter. Vi stötte även ihop med Egyptens partykungar som vi döpte till Ante och Fjante. Två stockholmare som verkade vara hemifrån för första gången för de hävdade att det var bättre uteliv här än både Cypern och Spanien och öven Stureplan. De levde livet och såg sig själva som kungar. Efter denna omtumlande upplevelse så somnade man gott på lyxhotellet.

Detta var del 1 på vår resa nästa del kommer imorgon så försök att hålla ut.

Hej!
Igår var jag med och skrev idrottshistoria. Det är inte första gången det sker, jag har ju klubbrekordet i Sandhems IFs innebandy för antal mål i en seriematch, 9 stycken närmare bestämt. Den här gången bevittnade jag dock bara det hela och mitt enda bidrag till rekordet var pengar och mitt närvarande. Var nämligen och såg den omtalade rekordmatchen på Nya Ullevi mellan Frölunda och Färjestad. Det slogs nytt europarekord 31 144 åskådare. Arrangemanget var ett trevligt initiativ men det organisatoriska runt lämnade en del övrigt att önska. Köerna ringlade långa och varje person skulle visiteras. Jag smög genast fram till en vacker kvinna och hon genomsökte mig med iver och tog mer än gärna på min välsvarvade kropp. Det var en fin kväll med klart väder och sträng kyla. Jag och David hade pälsat på oss men ändå frös vi som två kinesiska nakenhundar på en kvällspromenad i Sibirien framförallt om fötterna. De var som två isbitar och när vi gick från arenan så var det ren smärta att ta ett steg. Visiteringen för övrigt undrar jag var den var till för då det runt oss dök upp ett flertalet pluntor och whiskeyflaskor. Det var en gemytlig stämning på arenan och trots att jag som Färjestadsupporter hamnade mitt i Frölundaklacken så utsattes jag inte för ett enda glåpord utan göteborgsskämten haglade runt om oss. En mäktig upplevelse trots att resultatet inte var lika mäktigt.

 
Bevis för att jag verkligen var där.

Imorgon bitti styr kosan söderut mot Afrika och Egypten. En vecka med soldyrkande och det ska bli så förbannat skönt att komma iväg från den här kylan. Klockan 4.00 hämtar jag upp Ted med Polon och så drar vi till Landvetter. Får se om jag kommer över någon dator och kan uppdatera från öknen.

Tills vi hörs igen mina vänner vill jag önska er alla ett Gott Nytt År!

Hej!
Igår var det juldagen, den dag som på senare år har etablerat sig som årets största dag för utgång. Hemvändare som ger sig ut i folkvimlet för att bevisa att de har lyckats i livet. Jag och Jocke tänkte exakt så när vi gav oss ut i Falköping igår men man blir aldrig profet i sin egen hemstad. Kvällen började bra, tågvärden kunde inte motstå vår starka stjärnglans och bugande passerade han utan att ta betalt. Sen började kampen, ruskigt mycket folk. Det var människor och köer ta mig fan överallt. Att pissa tog en halvtimme och eftersom jag är lite pryd och inte gärna halar ut den tappre krigaren vid en urinoar eftersom jag inte kan pissa bland folk. Det gällde att gå hand i hand med sina vänner annars tappade man genast bort dem och sen var det som att leta efter nål i en höstack. Kallt som fan var det också.

Snötäcker ligger nu tjockt i Sandhem men på onsdag så lämnar jag det för att tillbringa min vardag med sprit, sol och prostituerade. Det är en vacker tillvaro och jag längtar redan.

Over and out

Hej!
Ja en något märklig rubrik så här i juletider där allt ska handla om klappar och falska julhälsningar. Igår tog jag med mig småpojkarna Ted och Joakim och drog till A6 Center, hade inte köpt en enda julklapp så det var hög tid att göra dessa inköp för att inte bli bannlyst för tid och evighet av familjen. Jag som efter förra helgen är van vid Stockholmsruschen tyckte det var glest med folk men det var andra som klagade högljutt över all trängsel. När vi ändå var där så passade jag och Ted på att ge oss själva var sin julklapp. Vi bokade en veckas semester i Egypten. Så nästa onsdag bär det av mot varmare breddgrader. Ska bli fantastiskt skönt att få ladda upp batterierna och få ny energi. Nu har man nåt att verkligen se fram emot. Byta ut 10 minusgrader och en massa snö mot 25 graders värme, magdansöser och beduiner känns som ett vinstgivande byte. Jag är ingen vintermänniska även om jag tycker att snö kan göra vårt landskap förföriskt vackert, åker inga skidor, varken utför eller slätt så jag har ingen större glädje av snön. Då föredrar jag att ligga vid poolen med en kall bira istället, det ger min själ betydligt större tillfredsställelse. Imorgon är det julafton, en lugn dag i matens och girighetens tecken.

Så nu mina vänner önskar jag er alla en riktigt God Jul!

Hej!
I lördags bevittnade när Gud fader allsmäktig välkomnade en ny familjemedlem nämligen Ellen Sofia Strängby. Det var en stämningsfull och vacker cermoni i Vistorps kyrka. Det började dock dramatiskt eftersom ingen kom in i kyrkan, det var helt enkelt fullt eftersom Davids ego är så abnormt så vi andra fick inte plats. Nu är hon införlivad i Guds heliga samfund och hon skötte sig med bravur. Lite jämmer när prästen baddade pannan men annars så gjorde hon som pappa, somnade. Farbror Johan lovar att ställa upp i vått och torrt för dig Ellen.

Kylan har verkligen tagit ett fast grepp om vårt avlånga land, ja hela Europa förresten. Det verkar bli en vit jul i år och det var ett tag sen. Snön gör landskapet förföriskt vackert, det lyser upp vardagen från det grådisiga mörker som gjort vår vardag så dyster hela hösten. Julkänslan är dock inte påfallande, har inte köpt en enda julklapp än så det börjar brinna i knutarna.

Idag så ska jag till Arbetsförmedlingen och skriva in mig igen. Det finns få saker som ger upphov till sådan känsla av hopplöshet som det. De ger en inte mycket hjälp det är då en sak som är säker.

Over and out

Hej!
I helgen så besökte jag vår kungliga huvudstad för umgänge och galej. Jag hade storslagna planer för den här bloggen då jag bokade biljett med bus4you. De skrävlade högtidligt i annonsen om internet ombord så jag tänkte liveblogga och förmedla mina upplevelser on tour. Av detta bidde det inget då det var trådlöst internet som krävdes och det fungerar naturligtvis inte på min något förlegade laptop. Detta var något som jag befarade innan eftersom jag och teknologi sällan ger upphov till en vacker symbios. Istället fick jag spela football manager i totalt åtta timmar som resan tur och retur tog. Det slutade ändå i dur eftersom jag tog Queens Park Rangers till UEFA-cupspel.

Vilken chock det är att komma från Sandhem där man kanske ser en människa i kvartalet och kliva av på Centralstationen i Stockholm. Människor ta mig fan överallt, stressade och på språng. Jag kände mig osäker, försökte se cool ut men jag lurade ingen med min förvirrade utstrålning. Joakim mötte upp mig för en fika och vi föll i varandras famnar i ett vackert och emotionellt möte. Efter snack om ditten och datten kom så Stefan och hämtade upp mig. Med sin mörka brummande stämma ledde han mig rätt i denna för mig osäkra värld. Vi gick ut och käkade på kvällen och tog en sväng till Stureplan för några kalla bira.

På lördagen blev det city igen, skulle se ut prospect för eventuella inköp. Upplevelsen var att man befann sig i en myrstack, totalt smockfullt med folk och jag kände mig matt av alla upplevelser. Som den bondpojk jag är så håller jag mig helst i ladugården med Rosa och Brunte. Stockholmare måste vara ett av de mest apatiska folk som finns. De lever i sin egen värld och tar inte notis om något som händer runt dem. Jag slår vad om att om jag satte mig och sket på perrongen så skulle ingen reagera, bara gira undan och sen stressa vidare. Efter citybesöket så blev det ytterligare en barrunda på kvällen.

Fest två dagar i rad är något som hör till den unga generationen. Jag har varit helt förstörd efter detta. På jobbet har jag varit mer död än levande efter detta rock n roll liv. Man är inte 20 längre och det är något som gör sig allt starkare påminnt. Men jag lever i förnekelse och fortsätter festa som om jag vore en ungdom med hela livet framför mig. Min sista vecka på jobbet nu och sen blir det semester på obestämd tid.

Over and out

Hej!
Idag så fick man sig då en tidig julklapp. Det var Kongsberg som iklädde sig den röde skrockande gubben med vitt skägg. Jag har nämligen blivit varslad. 60 personer får gå men 50 av dem erbjuds ny visstidsanställning, antingen direkt eller under januari. Jag var nu en av de lyckligt lottade som man gladeligen pissade på och skickade ut i bidragssverige d.v.s jag fick ingen ny anställning alls. Det mottogs inte med någon större glädje, inte för att arbetet ger mig något större utbyte men jag har ändå trivts rätt bra. Inte så monotomt som industriarbete kan vara utan ganska fritt och varierande. Framförallt är det pengarna jag kommer sakna och nu skjuts flyttplanerna ännu mer på framtiden, vilket är bittert.

Jag tänkte berätta lite om Kongsberg (som om jag inte gjort det tidigare), denna oas i det demokratiska Sverige som fortfarande påminner om vilken diktatur som helst. Kritiskt tänkande och oliktänkande ses inte med blida ögon utan jämställs med kriminiella handlingar. Personerna bli obekväma och försvinner ut i perifera roller utan inflytande. Alla nya förslag ska mötas med en hallelujastämning och ställer man inte upp på det så "tänker man fel". Nu lämnar jag alltså det här stället igen och jag hoppas att våra vägar aldrig mer korsas men vis av erfarenhet så ska man aldrig säga aldrig.

Over and out

Hej!
Jag gör en Peter Forsberg, alltså den femtioelfte comebacken efter en tids frånvaro p.g.a skada. I det här fallet en mental skada. Har inte haft ett skit lust att skriva på ett tag och har för den delen inte haft något speciellt att berätta heller. Det finns väl inget större allmänintresse av vad jag gör på dagarna. Men så här skulle det kunna se ut:

Idag vaknade jag av att klockan ringde vid 5.05, jag steg upp och kände mig som en zombie. Som vanligt sen ut till min samåkare. Stämplar in 5.45 och känner en total frånvaro av arbetslust. Min truck som vilat hela natten är betydligt piggare än mig. Jag åker in och ut i fabriken med pallar och emballage. Stämningen på Kongsberg är nattsvart, alla klagar och gnäller, det är energikrävande och betungande. Jag gnäller också på en inkompetent ledning som missköter företaget och allmänt beter sig som ett gäng clowner. Stämplar ut 14.00, åker hem, äter och sen lägger jag mig i soffan och sover en timme. Sen ser jag på tv, eventuellt en löprunda och surfar en stund innan jag går och lägger mig.

Ja så skulle det se ut och vem fan är intresserad av det? Jag måste ta tag i livet nu, det här fungerar inte. Ser fram emot att försäsongsträningen ska komma igång så man får tillbaka lite energi. Är så fruktansvärt sugen på att resa nu, det lutar åt en liten tripp nu runt nyår. Jag vill supa in nya kulturella upplevelser och bli betagen av konst och arkitektur. Det är sådant som får en att känna eufori över livet och dess möjligheter. Nu har jag iallafall gjort en comeback till och ska försöka vara lite mer frekvent i uppdaterandet.

Over and out

Hej!
Det är märkligt vad tiden i vissa hänseenden stått helt stilla. Min vän Henric har återvänt hem efter en lång vistelse som någon slags narr nere på Kreta, en roll han behärskar till fullo. Igår så skulle vi sammanstråla för en utgång i den stora staden Jönköping. Det var som vanligt, alla tacka nej så det blev jag och Henkan som så många gånger förr fick gå ut ensamma. Jag minns ungdomens år när vi satt nere hos Henkan och drack själva innan vi gick ut. Nu var det visserligen några andra perifera personer som var med också men i hjärtat var det bara jag och Henkan. Sen drog vi ut och jag kände tillförsikt, Henkan var fortfarande lagom berusad och jag såg fram emot en trevlig afton i det pulserande nöjeslivet. Nu gick Henkan en stund i förväg eftersom hans kusin inte på något sätt vansläktas och var något överförfriskad. Vi kom överens om att mötas på O´learys.

Väl på O´learys stötte vi på Henkan igen och nu var allt sig likt. Med en blick som är fokuserad rakt fram, pupiller stora som tallrikar och en gång som en vaggande pingvin. Han blir som ett litet barn som precis har lärt sig att gå, han får syn på något går med utsträckta armar fram mot målet och det finns inget i världen som kan stoppa honom. Rätt var det var när jag stod i baren så kom en vakt förbi med ett fast grepp om Henkan. Min första tanke var "nä fan inte nu igen". Jag gick med uppgivna steg fram och frågade vad han hade gjort och vakten motiverade avvisningen med "upprepade trakasserier av tjejer". "Jag sa till han flera gånger men han fortsatte". Den här vakten har tydligen aldrig sett Henkan in action för han vet inte vad ett nej betyder. Har man bara bandana så är man kung är devisen som den gode Henkan lever efter. Så efter denna fadäs dog festhumöret och jag lullade hem och kunde bara konstatera att allt är sig likt.

Over and out

Hej!
Ännu en helg har förflutit. Halloween som så många ser fram emot med ett barns förtjusning. Det är en högtid som legitimerar alla möjliga konstiga utstyrslar och väljer man som jag att bojkotta skiten så får man utstå både spott och spe. Jag förstår inte hypen kring detta, ett amerikanskt jävla kommersiellt jippo som vi gladeligen tagit till oss. Jag super helst i mina vanliga kläder för det är ju som vanligt spriten alla högtider handlar om. Själv så var jag i Labbås igår och svirade. Joakim gjorde en storartad entré i Sandhem i veckan, bygdens store idrottsson gjorde nedslag i sin barndoms by. Han har fortfarande svårt att acceptera att det är jag som är nummer ett här och att han aldrig kommer att gå förbi mig i den hierarkin. Lika storartad entré som han gjorde lika snabb sorti gjorde han igår. Han åkte med bussen till Tidaholm och direkt med den hem igen eftersom han druckit en cider för mycket. Ja ni hör ju, cider!! Detta yttersta bevis på låg grad av manlighet.

Bo hemma hos sina föräldrar, jobba på Kongsberg och festa i Tidaholm, ja man står fan inte högst i näringskedjan den saken är klar. Just nu känner jag mig bittrare och mer cynisk än normalt. Humöret är inte på topp, minsta lilla motgång nu får mig att tappa fattningen med vredgade kraftuttryck som följd. Skönt idag då när David och Sara tittade förbi med lilla Ellen. Det är märkligt vilken effekt bebisar har på en, all bitterhet bara rinner av en och man känner bara kärlek och värme för det lilla livet. Nu ska jag ta tillvara på denna värme som jag känner och ta med mig det till Kongsberg kl 6 imorgon bitti.

Over and out!

Hej!
Nu har jag påbörjat min utbildning till att bli fotbollstränare. I lördags gick jag BAS 1 Avspark som det så vackert heter. Det var den allra enklaste fotbollsteori och för en nörd som mig kändes det lite väl banalt. Nåväl jag satt självgod i ett hörn och lyssnade på alla noviser som försökte uppvisa någon form av fotbollskunskap. Nästa år är det tänkt att jag ska vara någon form av assisterande tränare. Nu är det inte så att jag gör det här för att finna lycka i att utveckla spelare. Nänä jag är bara ute efter pengar, lyxiga bilar och galanta damer. Efter att ha sett Svennis framgångar hos det motsatta könet så är han en förebild för oss som inte lever på vårat utseende. Min ledarstil är naturligtvis total auktoritär. Jag ser mig som en upplyst despot som inte får ifrågasättas. Ett modernt ledarskap iallafall om man ser till hur det ser ut på Kongsberg.

På tal om Kongsberg så avancerar jag stadigt i hierarkin. Nu har jag även fått ansvar för skurmaskinen vilket ger upphov till stor tillfredsställelse för mitt ego. Jag gled runt rakryggad igår och skurade golvet på hela lagret, ingen kunde ta miste på den stolthet jag kände inför detta ansvarsfulla uppdrag.

Nä nu är det dags att göra sig iordning för ännu en kväll på detta älskvärda och utvecklande företag

Over and out

Hej!
Igår så var det verkligen ett drama som utspelade sig på de vindpinade fotbollsplanerna i Västergötland. Vårat öde om fortsatt existens i div 5 skulle bestämmas. Förutsättningarna innan matchen var att vi hade tre poängs försprång och fem plusmål på Borgunda. Vi åkte till Fagersanna fast jag själv fick ju bara vara åskådare eftersom domaren i förra matchen inte var speciellt imponerad av min verbala förmåga. Vädergudarna spelade oss ett elakt spratt och bjöd på sju plusgrader, halv storm och ösregn. På morgonen så hade vi mindre lyckligt lottade spelare tvingats släpa oss ur sängen för att spela b-lagsmatch. Fruktansvärt taggad var man inför den matchen. Det var så förbannat kallt så i andra halvlek så hade mina armar domnat bort och det var som att ta i död hud och då ska ni veta att mina armar är jävligt ådriga och välformade. Det gick som det gich och vi förlorade med 9-2.

Nåväl åter till a-lagsmatchen. Det var en riktig nagelbitare som väntade och det är fan så mycket värre att stå vid sidan av än att spela själv. Man kan inte påverka för fem öre och det ger upphov till stor frustration. Grabbarna startade starkt och efter en halvtimma ledde vi med 3-0. Livet kändes enkelt, vi tappra åskådare stod och skrattade och skämtade, regnet och blåsten bekom oss inte längre. Tyvärr var inte detta ett tillstånd som skulle bestå. Strax innan paus gör Fagersanna 3-1 men det kändes då mest som en parentes. Från Borgunda rapporterades det om 0-0 i paus och allt kändes klart. I inledningen av andra halvlek så gör Fagersanna 3-2 och nerverna började göra sig påminda direkt. Fan det här som bara skulle bli en ren defilering i andra halvlek. Som ett brev på posten kom även 3-3 och samtidigt får vi reda på att Borgunda gjort 1-0. Skratten och skämten från första halvlek var nu utbytta mot frustration och ångest. Kylan bet ända in i märgen. Innan matchen är slut så gör Fagersanna 4-3. Nu var frustrationen total och telefonerna gick varma till våra spioner i Borgunda. Alla undrade med darrande röst hur det hade gått där. Slutresultatet där blev 2-0 så vi klarade oss alltså undan kvalspel med två ynka mål. En fantastisk skön känsla. Säsongen är över och vi klarade oss med minsta möjliga marginal. Glädjen efteråt var ändå något återhållsam efter den tappade 3-0 ledningen. Men vi överlevde och det var det viktigaste.

Over and out

Hej!
En väldigt sen uppdatering om söndagen. En söndag som gick i både dur och moll kan man lugnt säga. Det började i dur då jag äntligen fick träffa det lilla underverket Ellen Sofia Strängby, 2 veckor gammal. David visade stolt upp sin lilla dotter och jag hoppas innerligt att hon växer upp och blir som sin mor. David har nämligen helt tappat fotfästet och började med myndig stämma förklara att Strängby är ett namn som verkligen förpliktigar för det är en släkt med fina akademiska anor. Jag och Samuel tittade häpet på varandra. "Var fan kom den ifrån" var det enda jag kunde få ur mig. Sist jag kollade så är det en släkt med endast agronomiska anor d.v.s bönder. Nåväl det var med stolthet jag tog lilla Ellen i min famn och hon skrek inte ens, hon kände väl tryggheten från en stabil och varm människa.

Sen gick det över i moll för det var fotbollsmatch och det är vida känt vid det här laget att jag inte drar jämt med domarkåren. Vi har årets viktigaste match och då får vi en sådan där jävla pajas som springer runt och ska visa sin makt. Ni förstår säker vart det barkar? Jag fick än en gång syna det röda kortet, det tionde i karriären så det var ändå en liten milstolpe, föga smickrande dock. Men den här gången var den horribel. I första får jag ett gult för att jag petar bort bollen vid en frispark, fruktansvärt onödigt av mig. Men det andra, vid en närkamp så får vi en frispark mot oss och då utbrast jag och det här är ett direkt citat utan censur: "Det är ju axel mot axel domarn!". Detta var tydligen nog för att han skulle hala upp ännu ett kort. Alltså, är inte det en tillåten kommentar då kan vi fan lägga ner all fotboll för det kommer inte finnas en spelare tillgänglig p.g.a alla avstängningar. Jag tycker det är rent för jävligt att domarna inte har bättre känsla för spelet. Jag svor inte ens, jag fortsatte inte snacka och då ska det inte vara nåt kort, dessutom hade jag inte klagat nåt innan i matchen. Det värsta var att fanskapet flinade när han drog upp kortet. Domarkåren är ett jävla skämt och det står jag för. Sen att jag är ett skämt som fotbollsspelare, det är en annan diskussion det. Fast vi kanske ska tacka honom för efter min sorti så hämtade grabbarna upp ett 0-2 underläge till 2-2. Det blev mycket svordomar idag men jag hade mycket vrede inom mig.

Over and out

Hej!
Mina tre år i Skåne har gett mig tillräckligt med intryck för resten av mitt liv. Nu har jag barrikaderat mig i Sandhem och åker sällan utanför 70-skyltarna och gör jag det känner jag mig genast osäker och vänder tillbaka illa kvickt. Jag lever ett inskränkt liv med industriarbete, fotbollsträning och festande i Sandhem. Man kan onekligen säga att jag är tillbaka på ruta ett. Det var inte det jag såg framför mig när jag satsade på en utbildning utan jag trodde att världen låg för mina fötter. Mycket tankar som går runt nu och jag vet inte vad jag vill. Ja en sak är jag absolut säker på, jobba på Kongsberg är inte min högsta prioritet för framtiden. Jag vill flytta igen men vet inte var. Sandhem rymmer inte mitt stora ego, det är för litet.

Igår var det match och pubkväll som stod på programmet. Jag deltog inte i matchen eftersom jag skadade foten i senaste matchen men var ändå med som en lidelsefull lagledare. Pojkarna klarar inte av att prestera om inte pappa är med. Men nu med det stödet i ryggen så gjorde pojkarna en fin insats, 1-1 borta mot topplaget Hjo var ett resultat som överträffade vår kalkyl. Sen var det pubkväll och jag bjöd på en dansuppvisning som får alla hiphopare att rodna av avundsjuka. Med perfekt kordination och taktkänsla rörde jag mig förföriskt framför en hänförd publik. Ja ni fattar ju själva orimligheten i det jag skriver utan det liknade mer ett desperat flaxande från en person som håller på att drunkna. Men nu ligger tydligen allt på Facebook så det är lika bra att förminska sin insats så mycket det går för att inte ge vatten på kvarnen åt alla som bara väntar på att få hugga kniven i ryggen på en.

Over and out

Hej!
Det har varit full fart i helgen med fredagen som höjdpunkt. Det var fullt tryck och de gråa håren har blivit allt fler. Det sliter att leva ett rock n roll liv. Först var det match mot de överlägsna serieledarna Skultorp. Det såg på förhand ut att bli en övermäktig uppgift. Jag som för dagen var utsedd till lagkapten kände mig som ledaren för Spartanerna vid slaget vid Thermopyle som skulle leda min lilla armè mot över en miljon Perser. Utgången av detta slag höll på att sluta som originalet vi stred tappert mot den på förhand övermäktige motståndaren och slutresultatet stannade vid 0-1. Jag måste säga att jag är stolt över mina tappra soldater som kämpade i ett fruktansvärt väder och med medvetandet att alla våra vänner satt i ett hus någonstans och förfestade och njöt av livet medans vi slogs för våra liv. Men det är sådana här förhållanden som formar karaktärer och det visade vi verkligen att vi har.

Efter matchen var det snabba puckar som gällde. Jag som i vanliga fall är oerhört seg på att komma in och ut ur duschen var som Stålmannen i en telefonkiosk. Lukten av öl och ljudet av klackar i taket gjorde att jag svidade om på ett ögonblick, nåja men snabbt iallafall. Som vanligt så blir man sviken av sina så kallade vänner för det var inbokat förfest hos Ingela men utan att ha meddelat festens medelpunkt att det var flyttat så satt de hånskrattandes på annat håll och raljerade över min person. Jag hittade rätt till slut och efter diverse utskällniningar var jag på gott humör igen. Kvällens höjdpunkt var Scotts som spelade på Sägnernas och när jag skriver höjdpunkt förstår ni att nöjesutbudet är vad det är här. Det var en diger folksamling på Sägnernas ja mer än vad som bor i hela i Sandhem. Det var så satans trångt så att leta efter någon speciell person var ett omöjligt uppdrag det var en ren slump att man råkade stöta på den man sökte. För en gångs skull så hade jag lite självinsikt och dansade i måttliga mängder för att inte göra mig till åtlöje. På ett sådant här tillfälle visar människan upp hela sitt breda spektra. Från ömhet och kärleksfullhet till lögner och lömska ränksmiderier. Det är fascinerande att se hur olika vi är.

Som vanligt så blev det efterfest och som vanligt så är det inget begåvat beslut. Vi gick hem till den handikappade Stefan och snodde hans öl i kylen och eftersom han inte kan göra motstånd så var det ett lätt byte. Vid femtiden lullade jag hem som en slagen man. Väcktes sen framåt halvt tolv av att telefonen ringde. Det var Ingela som likt en lärka kvittrade glatt på andra sidan luren. Själv lät jag som en rökskadad kråka men svarade ändå utförligt på frågorna. Det var dags att ta sig upp för ännu en meningslös dag i ett meningslöst liv.

Over and out