Finns det nåt dummare än folk?
Ett annat tydligt exempel på folks dumhet är att läsa anonyma kommentarer till diverse artiklar på nätet på exempelvis Afonbladet. Man tror inte att det är sant vad folk vräker ur sig. Det finns ingen nyans i det de skriver utan det är bara korkat rent hat. Skulle vara kul att se om de personerna skulle säga samma sak face to face.
Jag drar naturligtvis alla över en kam och anser att detta är statistiskt säkerhetsställt att folk i allmänhet är dumma i huvudet. Om de nu är någon som inte håller med och vill konfrontera mig så tro inte att jag kommer stå för mina åsikter, nej då, jag saknar totalt ryggrad och kommer hålla med i allt ni säger. Jag är ju trots allt människa.
Over and out!
En metropolit återvänder
Hej!
Jag har genomgått metamorfos, det förra inlägget skrevs av en naiv gosse som inte visste någonting om världen. Detta inlägg skrivs av en riktig metropolit som har utforskat världens alla hörn (nåja). Jag återvänder nu alltså på allmän begäran till bloggvärlden. Det har varit en lång tid och folk har ringt och gråtit och undrat vad fan jag håller på med. Gråten har övergått till rena hot där det jag fått höra att om jag inte börjar skriva igen så kommer onda ting att ske. Så nu är jag här igen.
Vad har då hänt under dessa månader som bloggen legat i träda? Massor, jag har haft massor att skriva om men det har helt enkelt inte blivit av. Först hade vi vår Midnattsloppsturné som innefattade Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och Helsingfors. Vilken turné och vilken upplevelse. Det var fest, droger, alkohol och nya kvinnor varje dag. Ett fullt normalt turnéliv med andra ord. Nä men om jag ska vara lite allvarlig så var det en fantastisk upplevelse. Träffade så mycket människor vilket var trevligt. Jag fick verkligen träna på mina sociala färdigheter som inte alltid är de bästa men nu tvingades jag vara utåtriktad och glad vilket inte är så lätt för en bitter och introvert person som mig. Tyvärr så fick Midnattsloppsturnén en tung start med två dödsfall i Stockholm. Det var rätt tungt efter att man arbetat från kl 8 på morgonen till 4 på natten och sen handlade allt efterspel om detta. Min bild av svenska medier blev så illa tilltygad att den nog aldrig kommer att repareras igen. De saknar helt skam i kroppen helt enkelt. Sen drog vi vidare till Göteborg och här var det bara positiva känslor. Folk var glada och trevliga. Jag var ansvarig för tröjutdelningen ute i Sisjön och styrde mina medarbetare med järnhand. De fick bara tilltala mig med Sir och buga djupt för att jag skulle nedsänka mig till att tilltala dem. Det är så jag tycker ledarskap ska vara. Man är helt enkelt von oben. Jag sprang själv loppet i Göteborg men tyvärr så blev det ingen succé. Men jag skyller på usla förberedelser och jag stapplade i mål på 51 min. Gick in i väggen med 2 kilometer kvar och det var en ren plåga sista biten in mot mål.
Veckan i Köpenhamn var mest en transportsträcka, något som bara skulle genomföras. Det blev fiasko där bara 1900 löpare kom till start och det gjorde det hela rätt avslaget. Det man lärde sig under veckan var att danskarna hur otroligt det än låter verkar förstå svenska sämre än vad vi svenskar förstår danska. Men nästa år behöver vi inte återvända. Veckan i Helsingfors däremot var riktigt rolig. Finnarna är ett skönt folk som får oss svenskar att framstå som sydeuropéer när det gäller utåtriktning men de klagar inte och köpte situationen även om den inte var till deras fördel. Det enda klagomål vi hörde under den veckan var en stockholmsbrutta som högljutt började klaga. Hela turnén avslutades med ett sjöslag på båten hem där spriten flödade fritt och t.o.m en tönt som Jocke drack sig berusad. Det var en rolig men slitsam turné, under de fyra lördagarna vi arrangerade loppen jobbade jag närmare 80 timmar. Det var ju inte så att man vilade ut på söndagen direkt utan då var det bara på det igen och ta tag i efterarbetet. Det var sjudagars arbetsveckor som gällde så det var en slagen hjälte som anlände till Stockholm.
Då kunde man ju tro att jag var less på att resa efter detta och bara ville hänga hemma. Men icke då, har man fått smak på att resa så har man. Jag och Steve bokade en 17 dagarsresa till New York och Toronto. En fantastisk resa som jag verkligen är glad att jag gjorde. New York var en helt fantastisk stad som verkligen tog andan ur en. Alla höga hus gjorde att man de första dagarna mer gick och tittade upp i luften än rakt fram. Vi gick igenom allt det man skulle se och det var en häftig upplevelse. Det kändes stort att komma ut till Liberty Island och få se Frihetsgudinnan. Att få se New Yorks skyline från Empire State Building var helt otroligt. Manhattan ser verkligen ut som en legostad när man ser den lite på håll. Shoppa i New York är något jag kan rekommendera, otroligt billigt med märkeskläder och här köps fan ingen skit. Vi bodde något spartanskt i en synagoga som det stod på dörren där våra pengar skulle gå till bygget av en ny synagoga. Känns bra att kunna bidra till ett folk som haft det så svårt.
Sen tog vi tåget upp mot Kanada och Toronto. Kul att få åka genom den amerikanska landsbygden och se hur det ser ut och det man kan konstatera är att Manhattan är verkligen ingen bild av hur USA i stort ser ut. Slitna byggnader så de skulle behöva ta över Martin Timell så han kunde få renovera lite. Det blev lite orättvist mot Toronto att komma dit efter att ha varit i New York. Det finns nog ingen stad i världen som kan jämföras med New York. Men Toronto är ju ingen liten håla direkt utan det är Nordamerikas 4:e största stad med 5,5 miljon invånare. Det var en ren och fräsch stad med många söta damer. Vi hade två stora mål i Toronto, det första var matchen mellan Toronto Maple Leafs och New York Rangers och det andra var Niagarafallen. Toronto är hockeyns Mecka och det märktes verkligen. Innan matchen var vi på en sportbar som är Nordamerikas största och även utsedd till bästa. 3500 personer tog den in och den är fullbokad varje gång Toronto spelar match. Häftig inramning innan matchen där håren stod rätt upp (och då har jag rätt mycket hår) när Kanadas nationalsång spelades. Själva matchen var en besvikelse. Toronto var rent usla och Henrik Lundqvist fick inte ens stå. Vi gjorde även ett besök på CN-Tower, världens näst högsta byggnad som mäter 553 meter. Man kan väl säga att utsikten var tämligen hyfsad. Niagarafallen var ännu en fantastisk upplevelse som tog andan ur en. Fantastiskt vad naturen kan skapa på egen hand. Verkligen en resa jag kan rekommendera.
Så det blev ett långt inlägg men det var ett tag sen jag skrev så det var mycket att sammanfatta. Nu får vi se hur kontinuerlig uppdateringen blir här, men jag ska försöka ligga i lite bättre.
Over and out
Den senaste tiden
Hej!
Efter att ha fått en lidersk knäpp förra veckan och levererade tre blogginlägg tre dagar i rad så har det nu varit lugnt i en vecka igen, men nu är jag här igen. Har varit ganska aktiv den senaste tiden och inte bara legat på sofflocket och pillat mig i naveln. Jag tänkte nu sammanfatta den senaste tidens aktiviteter.
I fredags så var det den traditionsenliga fredagsrundan på Stockholms barer. Jag och Steve brukar göra det varje fredag. Den här gången ville även Jocke vara med. Inför detta kände jag viss ambivalens eftersom Jocke är en ciderkille som sitter och kissar och rakar benen. Men han chockade när han bjöd på whiskey på sin balkong och det var verkligen fin whiskey också. Där satt vi och smuttade på whiskeyn med utsikt över Stockholms skyline. Mycket vackert! Vi drog till Medborgarplatsen där de har väldigt sköna uteserveringar men tyvärr var vi inte ensamma om att tycka det. Vi fick dock till slut ner arslet på varsin stol efter många om och men. När Jocke och hans löparpolare Magnus kastade in handduken vid midnatt drog jag och Steve på klubb. Det var fram med pickadollerna och snitsig dans. Men eftersom det var fredag så satt arbetsveckan i kroppen och tröttheten gjorde sig påmind. Så jag hoppade på nattbussen mot Haninge. Där var det stört omöjligt att hålla sig vaken så jag somnade. Jag sov som en klubbad sälunge och nästa gång jag tittade upp så hade bussen stannat men i Västerhaninge. Hade med andra ord missat min hållplats och det rätt rejält. Så det var bara att kliva av och börja traska hemåt. Det kändes som det var det sista jag behövde i det läget. Det var säkert över 5 km hem så jag var hemma strax efter kl 5. Lördagen blev av förklarliga skäl en lugn historia så det finns inget att nämna därifrån.
Söndagen var det dags för nya aktiviteter. Jocke som är en man som inte gärna sitter still tjatade med mig på att paddla kajak. Ja varför inte tänkte jag och hoppade gladeligen i kajaken. Den jag paddlade med, Jockes kompis Erik hade dock vissa problem. Han är nämligen 214 cm lång så ni förstår ju att det var vissa problem för han att komma ner i kajaken. Eftersom han satt längst bak så skulle han sköta rodret och det görs med fötterna. Men nu var det så att pedalerna inte kunde dras så långt bak. Det gjorde att kajaken blev väldigt svårstyrd och vi drev hela tiden åt vänster. Det ledde till att vi höll på att bli rammade av en båt så jag fick hoppa bak och styra upp det hela. Vi paddlade runt Kungsholmen och Stadshuset, oerhört vackert och överallt utmed vattnet låg folk och solade och badade. Vi hade första parkett att spana in alla brudar som låg och solade sina lemmar. Det gjore vi också sen. Fantastiskt att man mitt i huvudstaden kan bada i vattnet. Jag skulle inte direkt hoppa i Themsen om man säger så.
Igår var jag för första gången på Allsång på Skansen. Det första som slog mig när jag kom dit var att allt var mycket mindre än vad det ser ut i tv. Man har ju hört att man måste vara där i flera timmar innan om man vill se nåt. Vi kom en kvart före det skulle börja och vi kom ganska nära. Hamnade precis bakom alla vrålande fjortisar som hade laddat sina strupar för att Darin var där. Själv tjöt jag likadant när Timotej äntrade scenen. Sen kom jag på mig själv. "Va fan äckelgubbe de är ju 10 år yngre än dig gamle skäggfarbror". Jag stod snett bakom dem så jag hade bra utsikt hehe.
Idag inleddes min korta semester, har bara tre dagar på hela sommaren. Jag tänkte utnyttja den genom att få lite sol, har ju suttit inne på ett kontor och tryckt nu när solen har stekt så jag ger bonnabrännan ett ansikte. Men nu ska den bort. Jag gick ner till sjön här i Haninge, där låg jag och stekte och läste Dostojevksij. Kände mig oerhört intellektuell, sofistikerad och belevad (naturligtvis en illussion) och jag började genast se ner på de andra som låg och lästa simpla blaskor som Se och Hör och annat skit. Så nu är jag istället för lakanvit, grisskär i hyn. Blev även ett intervall pass på löparbanan nu i kvällningen. Men fy fan, jag knäckte mig totalt. Man ska inte sola en hel dag om man ska träna. Det kändes bra till en början men i slutet kom verkligheten ikapp mig. Jag var för dåligt förberedd med vätska. När jag var färdig med träningen och skulle gå hem så var det knappt att jag klarade det. Kände mig svimfärdig, illamående och det flimrade för ögonen. Så den största kampen idag var att ta sig hem. Trodde ett tag att jag aldrig skulle klara det. Jag mådde verkligen skit och kollapsen var nära. Men jag tog mig hem och började bälja i mig vatten. Nu ska jag fortsätta fira min semester. Imorgon kommer det nygifta paret Strängby upp och Putte med familj är redan här så det är sandhemsinvasion i Stockholm nu.
Over and out!
Löptest 2
För en månad sen lyckades Jocke hetsa mig till ett test på 800 meter, hans gyllene distans. Jag stånkade runt på 2.40 och det var en av de värsta mjölksyrattacker jag upplevt. Man tror ju inte det, det är ju bara 800 meter. Men det är ju en sådan pass kort distans så man måste ligga på en hög nivå av sin maxfart hela tiden och då kommer mjölksyran obarmhärtigt. Då gäller det att bita ihop för det gör ont, i ben, i överkroppen och lungorna bara tjuter när man andas. Efter det förra löptestet har jag väl kanske inte tränat så hårt som jag borde, mest sprungit 5 km slingan och det är inget som man har någon större nytta av om man vill förbättra sig på 800 meter. Nåväl idag var det emellertid dags igen och Jocke tog med mig ut på en uppvärmningsrunda, våra kapaciteter är milsvida skilda och för han var det väl i stort sett en rask promenad medan jag tyckte det var ett bra uppvärmningstempo och när han tryckte till lite så hann jag knappt se ryggtavlan på honom.
Jocke körde först ett 600 meterslopp och var mäkta missnöjd med sin insats. Sen var det dags för dagens huvudattraktion. Jag gjorde en materialförändring och körde i enbart tights. Där ni tjejer missade ni nåt, mina välsvarvade lår exponerades men ingen fick äran att njuta av denna djuriska upplevelse.
Starten gick och jag öppnade betydligt lugnare den här gången, sist öppnade jag för hårt i förhållande till hur tränad jag är, jag hade en jämn fart och upp mot varvningen så kände jag ingen mjölksyra mot sist då jag såg liemannen vid varvning. Men jag låg hela 7 sekunder efter min förra tid och det är ganska mycket tid att ta in på 400 meter. Jag kände mig dock lugn och höll mig till min plan men när det var 200 meter kvar började tiden rinna ut men jag kände mig fortfarande fräsch och började öka och in på upploppet tänjde jag på steget likt en gazell, dock var mjölksyran på plats nu men jag bet ihop, kopplade bort det och spurtade in på 2.37. Nytt pers med 3 sek. Jag sprang alltså det andra varvet 10 sek snabbare än sist så det får jag väl vara nöjd med. Nästa mål är under 2.35 och det ska jag klara nästa gång.
Over and out!
Busspsykologi
Efter alla trivialiteter i helgen så är det dags att göra en vardagsspaning. Nu när jag bor i Stockholm så har man ju blivit en kollektivare d.v.s jag åker kollektivt till jobbet. Det är samma skådespel som utspelas varje dag. Folk kliver på bussen med glöd i blicken för att hitta en ledig plats och med det menar jag ledigt dubbelsäte. För att tvingas sitta bredvid någon verkar vara de flestas stora fobi. Det ser nästan komiskt ut när det bara sitter en person på varje dubbelsäte. Svenskens stora skräck verkar vara att tvingas till denna sociala interaktion det ändå innebär att tvingas fråga "Är det ledigt här?". När man väl ställt frågan till någon så ser man hur de besviket himlar med ögonen över att behöva sitta bredvid en okänd person.
Vi svenskar tillhör väl inte det mest sociala folket i världen. Står man och väntar på bussen och börjar prata med någon så tittar de på en som om man vore dum i huvudet (vilket kanske inte är så långt från sanningen). Allt ska ske under tystnad och det finns väldigt mycket oskrivna regler och om man bryter dem fördöms man dock även det i tystnad. Men även blickar säger en del och har man bara ett uns av förmåga att kunna läsa av människors reaktioner så fattar man snabbt att "Aj då det där var inte uppskattat och nu är jag idiotförklarad". Så ser vardagen som kollektivare ut.
Ett egentligen totalt meningslöst inlägg men det är min blogg och jag har total frihet att skriva om vad jag vill.
Over and out!
David+Sara=Sant
Hej!
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag i ett litet futtigt blogginlägg på ett rättfärdigt sätt ska kunna ge gårdagen rättvisa. Tyvärr så kan jag inte ladda upp några bilder eftersom den kabeln befinner sig på annan ort. Det var äntligen dags för bröllop mellan David och Sara. Jag hade fått det ytterst hedersamma uppdraget att vara bestman. Det innebar att det var tidig avfärd mot Göteborg för att bistå David med moraliskt och praktiskt stöd under dagen. Bröllopet har man ju sett fram emot länge, dock var inte längtan lika stor efter att gå i kostym hela dagen i 30 graders värme. Redan när flugan skulle sättas på började jag svettas ymnigt och då hade vi inte ens varit ute än.
Jag tog på mig rollen som buttler och chaufför och vi åkte och hämtade Sara som hade varit och gjort i ordning håret och klätt sig i sin brudklänning. Här var det nära dagen tog slut för mig då jag höll på att svimma och förmodligen krossa skallen i kullerstenen eftersom Sara såg ut som en prinsessa och hon var bedårande vacker. Jag skjutsade dem sedan till fotograferingen. Där stod vi i våra kostymer i denna stekande sol och hade det varit VM i lökringar hade vi varit i en helt egen klass. De tog väldigt fina bilder vid en sjö där det inte gick att ta miste på kärleken mellan de två turturduvorna. Själv var jag packåsna och hovnarr åt kungligheterna när jag bidrog med mina i eget tycke väldigt lustiga kommentarer.
Nu stundade dagens huvudattraktion när själva vigseln skulle äga rum. Och vem blev förvånad när de sista att anlända till kyrkan en minut efter utsatt tid var Putte och Samuel med respektive? Just det, ingen.
David lämnade med viss tvekan över ringen till mig och den stora frågan var om jag skulle lyckas förvalta detta stora förtroende. Vi tågade in, brudparet, jag som bestman och Saras syster Sofia som tärna. Ett mycket stort ögonblick i mitt liv att få följa min bäste vän fram till altaret på hans stora dag. Tyvärr hade inte kyrkan någon klimatanläggning utan här var det om möjligt ännu varmare och sånghäftena användes mer som fläkt än som just sånghäfte. Vigseln var väldigt vacker och stämningsfull. Jag som är en väldigt känslig man hade tårar i ögonen när brudparet lovade varandra evig trohet, tyckte det var så otroligt vackert och särskilt när jag vet hur innerligt David älskar sin Sara. Jag lyckades t.o.m undvika att fippla med ringen så allt gick smärtfritt utom när brudparet skulle välsignas. Jag och Sofia tittade på varandra och undrade, var fan ska vi ta vägen? så vi passade på att bli välsignade vi också.
Efter vigseln var det middag och tal. Jag hade förberett ett tal som jag tyckte kändes bra, inte för långt, inte för elakt men det gäller ju att leverera också. Är ändå rätt nöjd med mitt framträdande som lockade till en del skratt och jag fick fram mitt budskap. Det mest känsloladdade talet höll Davids pappa Lennart, det var rörande när han knappt fick fram ett ord eftersom han var så stolt över att gifta bort sin förstfödde. Vi gjorde även ett framträdande med vår svensexegrupp och det var väl kanske inte lika gripande, vi gjorde inget vidare framträdande och fiaskot var totalt när vi skulle spela upp Davids inspelade låt. Helt plötsligt var hans sång borta och det var bara själva musiken som strömmade ut högtalarna. Efter alla tal och middag så var det dags för själva festen.
Och vilken fest det blev. Ett sanslöst röj och alla dansade som om det inte fanns en morgondag och det gör det ju inte. Jag kan utan att överdriva säga att det var den roligaste fest jag någonsin varit på. Vi sandhemsbor tog kommandot på dansgolvet och släppte det sen aldrig. Om man var svettig innan så var det inget mot vad man blev. Jag pissade tre gånger på hela dagen, resten av vätskan tog sig ut genom andra vägar. Sanslöst roligt var det och när det var stängningsdags vid kl 2 så kom beskedet, "Vi kör en timme till" och jublet visste inga gränser. Vi framförde danskorreografin från svensexan och det var mer vilja än skicklighet och det mesta var glömt men vi körde ändå. När den extra timmen var över kom nästa besked, "Vi kör en timme till" och vi alla hjulade av glädje.
En helt fantastiskt dag för två fantastiska människor som nu har ingått det heliga äktenskapliga förbundet med varandra. Jag är så innerligt glad för deras skull. Det har aldrig funnits några tveksamheter från David över vad han känner för Sara. Från första stund har han dyrkat marken hon går på. Två personer som är så trygga i sig själva på ett väldigt naturligt och självklart sätt har funnit varandra och den eviga trohet de lovat varandra kommer aldrig att brytas. David och Sara, åhhhh vilket par!!!
Svensexa
Hej!
Nu har vi då genomfört det vi planerat så länge nämligen svensexan för David. I lördags morse på midsommardagen klev vi upp mitt i ottan för att överraska David. Jag, Putte, Samuel, Glenn och töntJocke lämnade Sandhem kl 6 på morgonen. Sara, Davids blivande fru hade berättat att David gett upp om oss. Han hade krypit upp i hennes famn och gråtandes och sagt att "jag trodde de var mina vänner men de skiter i mig". Nu låg han där och sov inte ont anandes när han plöstligt blev överfallen av hans barndomsvänner. Vi slängde på han en dräkt som visade mer än den döljde men David är stolt över sin kropp och visade mer än gärna upp den.
Han började med lite uppdrag på stan. Det var många sneda blickar framförallt från äldre damer men David tog ingen notis om detta utan stövlade på med sedvanlig pondus. Han briljerade när han ordnade armbrytstävling mellan två norrmän. Lika briljant var han dock inte när han skulle ner och göra 20 armhävningar inför publik. Det var mycket stånkande och ett knallrött ansikte när han segade sig upp med sina späda håriga armar. Vi hade verkligen sagolik tur med vädret och Göteborg visade upp sig från sin bästa sida.
Vi drog vidare till en danskurs. Där en glad kvittrande göteborgska skulle vara vår ledare. Vi skulle dansa latinodans till Ricky Martins She bangs. Ett gäng mer stelhöftade killar är nog svårt att hitta och när det blev salsa så blev kulturkrocken allt för stor. Vi gjorde även kullerbyttor och här höll vi på att få ringa ambulansen när Jocke var nära förlamning efter en hård duns i golvet. Ett mer osynkat dansgäng har nog sällan skådats och när vi skulle flaxa med armarna såg det mer ut som ett gäng som håller på att drunkna än erotisk latinodans. Men det var jävligt roligt.
Sedan skulle David spela in She Bangs på skiva så vi begav oss till en musikstudio. Här överraskade han positivt, jag hade sett fram emot att få höra en sång som påminner om när man stryper en katt. Men David sjöng med inlevelse och i slutet skrek han ut sin innerliga kärlek till Sara. Efter denna sagolika sångupplevelse så tog vi det lugnt på båten vi bodde och njöt av vädret med tillhörande dryck och trevligt umgänge.
En fantastiskt trevligt dag som bjöd på mycket skratt och trevliga minnen. Bilder kommer senare från detta spektakel. Nu ser vi fram emot lördag när David och Sara äntligen ska ingå det heliga äktenskapliga förbundet med Gud. Undertecknad ska vara bestman vilket är en stor ära.
Over and out!
The Royal Wedding
Hej!
Igår var jag på plats när det skrevs svensk historia. Var ju bara tvungen att se den kungliga bröllopskortegen som gick genom Stockholms gator. Detta var något jag inte var ensam om. Det har pratats om att runt en halv miljon människor befann sig ute på stan. Stämningen var hög, kärleken låg som ett vackert täcke över alla människor och det var bara glädje i luften. Jag och Jocke ville ju naturligtvis ha första parkett men konkurrensen var mördande. Vi sprang genom stan panikslagna över att kanske missa de lyckliga tu. Även Henke och Steve var med men som de republikaner de är så föredrog de istället att gå in på en pub och dricka öl istället. Jag och Jocke fick till slut plats mitt emot Slottet där Kronprinsessan och hennes prins Daniel skulle gå i land. Det sköts salut och jag kände starka royalistiska svallningar komma över mig, tårarna rann okontrollerat i ett euforisk kärleksrus. Under kortegen med hästarna fick man känslan att befinna sig på 1700-talet men det känslan dog snabbt när ett gäng JAS-plan svepte över oss. Man är alltid lite orolig när vi ska skryta med JAS eftersom historien visar att de är inte så pålitliga.
För att fira bröllopet så bestämde vi oss för att ta en runda. Henkan som de senaste gångerna varit skötsam och timid gick nu tillbaka till gamla synder. Helt plöstligt och utan förvarning var han så där henkefull som bara han kan bli. Steve fick ägna stora delar av kvällen att be om ursäkt för Henkans beteende som bl.a. innefattade att peta näsan på andra och peka finger åt folk. Det var lika bra att åka hem och på bussen hem fick jag naturligtvis stå upp eftersom bussen var packad på klassiskt indiskt vis. Det är inte det man behöver i det skeendet på dagen. Men jag bet ihop och kom till slut hem. Somnade ändå med en känsla av tro på kärlek.
Over and out!
Löptest
Jag kör en dubbel idag för att hylla alla miljoner fans där ute som läser det här.
Nu jobbar jag på kansliet för Midnattsloppet och är omgiven av friidrottare. Det är det enda det pratas om och jag känner inte att mina meriter är något att ta upp när man har landslagsidrottare runt sig.
Har ändå börjat ta tag i min kondition nu när jag har så nära till bra löpspår. Jocke hetsade igång att jag skulle göra ett löptest på 800m som är hans paradgren. Jag som är svag och saknar motståndskraft mot sådana här hetsningar sa ja till slut och igår så skedde det. Jocke kom ut hit med ett hånfullt leende och sa att "nu är det dags hehe". Konditionen är inte på topp just nu men det var lite grejen också för nu ska jag köra löpning i sommar och se hur mycket man kan förbättra sig.
Vi joggade iväg mot idrottsplatsen och jag blev allt osäkrare och tänkte "va fan har jag gett mig in på".
Efter uppvärmning så var det då dags, Jocke kallade till start och var nära att smita ut genom stängslet för att slippa det. Jocke gav mig tipset att inte gå ut för hår "du måste ha nåt att ge på sista varvet" var hans förmanande ord. Jag gjorde naturligtvis precis tvärtom. Första halvvarvet kändes bra, jag svävade fram över banan, mycket gracilt och estetiskt vackert. När jag kom upp mot första varvet med tiden 1.13 hade mjölksyran börja slå till och det ganska rejält. Min tanke just då "hur fan ska jag ta mig i mål med äran i behåll". Första halvvarvet på andra varvet gick rejält långsamt och jag led verkligen, in mot sista kurvan så var jag helt slut och då var det 200m kvar. Det låter inte så långt men det kändes som en evighet. In på upploppet så sprutade mjölksyran ur öronen men jag bet ihop, kopplade bort smärtan, det bara tjöt när jag andades och jag stapplade till slut in på tiden 2.40 en minut från världsrekordet. Inget att skryta med direkt och det har jag nog allt fått höra idag. Jocke tog fram all möjlig statistik och kluckade hånfullt och nedlåtande.
Det finns lite att jobba på men det är bara att kämpa på. Om en månad är det nästa test och då ska jag ha gjort framsteg. Jag måste ha nåt att tävla mot och nu är det mig själv jag tävlar emot. Sämre motståndare går inte att ha.
Over and out!
Flytt
Jag har varit offline ett tag nu. Inga inlägg och jag förstår att saknaden har varit stor. Men det här ska vara exklusivt och inte bara slätstruken massproducering.
Jag har nu flyttat in i min nya paradvåning i Haninge. Jag lämnade Steves lägenhet i Solna och han darrade på underläppen när jag lämnade honom. Vem ska nu bjuda på snus liksom.
I fredags hämtade jag ut lastbilen på OKQ8 och det var ett tight schema. Kl 18 hämtade jag den och kl 18 dagen efter skulle den vara återlämnad. Jag hade planerat att komma iväg strax efter kl 18 men då hade jag inte räknat in att Steve skulle med. Han får Skalman att framstå som en skållad råtta. Vi lämnade inte Stockholm förrän efter kl 19. Jag fruktade att skåpbilen inte skulle gå att köra så fort med men ack vad jag bedrog mig. Den var som ett ångande lokomotiv på motorvägen och det var ofta jag kom till hastighetsspärren på bilen som låg på 130km/h. Med oss i bilen hade vi även Elin som passade på att lifta. Genast började Steve skryta om sina eskapader i filmbranschen och jag höll mig som vanligt ödmkjukt i bakgrunden.
Jag var hemma i Sandhem strax efter kl 23. Dagen efter var det bara att upp tidigt in med grejerna i bilen och sen iväg igen. Nu hade jag en annan fripassagerare med mig nämligen Jocke alias Adolf. Det är ändå skönt med sällskap när man ska åka så långt för annars blir det så förbannat segt. Jag minns alla mina turer till och från Kristianstad, då hade jag inte sällskap en enda gång. Jag höll ju på att bli ett psykfall som satt och sjöng och skrek om vartannat i bilen.
I Haninge så anslöt även Henkan som hade lyckats hålla sig nykter hela förmiddagen vilket hedrar honom. Vi slängde in allt på en kvart så det gick väldigt smidigt. Så nu är jag installerad i Haninge och det känns bra. Haninge är ändå rätt mysigt. Mycket skog och skärgård runt knuten och en lugnt ställe men ändå bara 25 min från city. Här kommer jag trivas det känner jag. Synd bara att det är så fördelaktigt att ta bilen till jobbet härifrån. Tar inte ens 20 min.
Annars flyter allt på, har kommit in bra i jobbet även om Jocke tar alla chanser han kan att trycka ner mig. Ett lättare uppdrag kunde man ha eftersom jag bara negligerar allt han säger.
Over and out!
Allt bara flyter på
Livet går sin stilla gång. Har kommit in i nya rutiner nu men allt blir en rutin väldigt snabbt. Det är märkligt vilka vanedjur vi människor är. Det räcker med två dagar så är allt en stabil rutin som man på ett maniskt vis följer. Förra fredagen var jag dock jag och Jocke väldigt crazy och tog helt spontant bilen och åkte hem. Jag hade ju trots allt varit ifrån Sandhem i fem dagar och det ger upphov till stor ambivalens i min värld. Vi dunkade Sven-Ingvars, Johnny Cash och Queen på min mäktiga bilsterio. När vi kom hem drog vi direkt till Sägnernas för att svinga de lurviga till Black Jack. Det blev dock inte så mycket dansande. Istället fick jag sitta ned med en stor folksamling runt mig som andäktigt lyssnade på när jag berättade om Stockholm. "Wow går tågen under jorden utbrast plötsligt en kille" och jag nickade instämmande. Några stela buggsvängar hann jag allt med på det skrala trägolvet.
I lördags var jag på 30-årsfest som Jennice bjöd in till. Hon bjöd på storslagen måltid med gurkor och tomater. Jag kallar numera Jocke för Cocker Spanieln eftersom han är som en svans till mig och ständigt hänger efter mig. Han var naturligtvis också med på festen och bäljade i sig vitt vin. Lite bögigt men vi har alla olika smak.
Efter en dubbelhelg även om varken fredagen eller lördagen blev speciellt hård sätter sin spår i en åldrande kropp. Det har varit ruskigt tungt att gå upp på morgonen och mitt huvud bara skriker: VILL SOVA!! Men jag är inte den som viker ner mig, jag måste ju föregå med gott exempel för Jocke så han inte tar efter några dåliga sidor eftersom han är som en 3-åring och snappar upp allt jag gör.
Det var skönt att ha en ledig dag igår och få sova ut lite. Ikväll så blir det After Work så imorgon är man förmodligen lika sliten igen.
Over and out!
Nya Jobbet
Jag bor numera i huvudstaden och har lämnat det lantliga livet bakom mig. Om sanningen ska fram så kan jag inte förstå alla som bosätter sig i små hålor på landet. Det är ju i Stockholm det händer!!!
Två dagar har avverkats på det nya jobbet och det är en hel del att lära sig. Joakim som på ett väldigt tydligt sätt ser sig som min chef tar varenda tillfälle i akt att få utöva sin makt. Jag är så långt nere i skorna att jag bugar djupt varje gång jag ser honom. Han lyssnar enbart på tilltal som "chefen", "boss" etc. Han låter mig inte tro att jag är något och varje tillstymmelse till eget initiativ möts genast av förmanande tal och pekande med hel hand. Just nu håller jag på att lära mig datasystemet och tro det eller ej men idag lät Joakim mig svara i telefon. Han stod och hängde över mig med ond blick och jag svarade med darrande röst och svettiga händer. Men efter samtalet berömde han mig och tillät mig för första gången att gå på toaletten, "Det har du gjort dig förtjänt nu" sa han och kluckade gott efteråt.
Nu sitter jag här ensam i lägenheten ute i Solna eftersom min värd Stefan är ute på stan och ränner med en dam. Här får jag sköta matlagning och disk medans han är ute och förser sig med kvinnlig fägring. Allt har fungerat bra hittills och jag känner absolut ingen ånger att jag hoppade på det, och allt det jag skrev om Joakim hoppas jag ni tar med en näve salt, han har faktiskt varit snäll och hjälpsam.
Over and out
Samlad
Jag är samlad och känner mig redo inför den långa färden imorgon. Hoppas dock inte att jag behöver uppleva samma äventyr som de gör i filmen med samma namn. Väskan är packad, den röda pärlan är oerhört laddad och fokuserad inför uppgiften imorgon. Första månaden ska jag bo hos min polare Steve i Solna innan jag intar paradvåningen ute i Haningen. Ett nytt kapitel i Johan Lars Mobergs liv ska snart påbörjas.
Igår var det fjortisarnas julafton d.v.s Valborg. Jag inledde aftonen på ett oerhört moget och civiliserat sätt. Samuel och Carolina bjöd in till en brakmåltid. David, Sara och Ellen anslöt från Göteborg. Eftersom jag kom efter David så var det knappt att jag kom in i huset. Jag fick trycka mig mot väggen för att få plats eftersom hans ego tar sån enorm plats. Vi samtalade på ett kultiverat sätt. Sen gick jag vidare till en annan fest och här var det mer pubertal stämning. Jag är som en leguan och smälter in i alla sammanhang utan att nån egentligen ser mig. Grabbarna tog avsked och grät helt okontrollerat. De känner sig vilsna nu när deras mentor och ledsagare i livet lämnar dem. Jag ser det som en mognadsprocess för dem, de kan inte alltid ha mitt håriga bröst att luta sig mot när det blåser snålt. Det är fan på tiden att de klarar sig själva nu.
Imorgon förmiddag avgår det en VW Polo från Sandhem med destination Stockholm, lasset består av en ambivalent, bitter, lönnfet 28-åring som vill uppleva Stockholms digra utbud.
Over and out
Avsked nummer två
Igår var det dags för nästa känsloladdade avsked när jag för hundrafemtioåttonde gången slutade på Kongsberg. Som alla andra gånger så skröt jag vidt och brett om att nu kommer jag aldrig mer tillbaka och gör jag det är det som chef. Ödmjukhet är inget som ligger för mig. Det var mycket hånfulla leenden till en början med kommentarer som "vi ses i höst igen då" och "du är snart tillbaka igen, jag ger det en vecka". Historien visar att alla vägar bär till Kongsberg för min del. Men när mina arbetskamrater började inse att det faktiskt är på riktigt så mjuknade de. "Stanna kvar, vi kommer aldrig hitta en ersättare med din digra kompetens" och det är ju sant. Det var snyftningar och darr på rösten men jag negligerade allt. Jag ser detta som ett äventyr som kan likställas med när en fågelunge lämnar holken för första gången för att pröva sina vingar. Det är det jag ska göra nu. Jag stämplade ut för sista gången och kände bara glädje och lättnad, dörren stängdes bakom mig men nu är det dags att öppna en nya dörrar och ta klivet in i ett helt nytt rum för på söndag går flyttlasset.
Over and out
Avsked
Nu kan min karriär i Sandhems IF vara över. Framtiden är höjd i dunkel. I helgen har jag deltagit i två matcher som kan vara mina sista. Folket i Sandhem jublar, det var karnevalsstämning igår när de visste att jag ska sluta. Det blev inte mycket till avsked heller för den delen. Sen jag släppte bomben att jag ska flytta har min speltid blivit allt mindre och igår när jag hoppade in återstod det endast sju minuter av matchen. Jag som hade räknat med att springa ärevarv efter matchen och få ta emot blomsterkvastar och gåvor fick bara en pissljummen cola. Vi spelade 2-2 mot Stenstorp efter att ha haft en domare som överträffade det mesta i uselhet så det var kanske tur att jag inte fick spela mer.
Idag var jag med i b-laget och här gjorde jag något som inte händer så ofta nämligen mål. Den mycket lille Tobias slog ett inlägg och jag med min fantastiska speluppfattning såg direkt att den skulle gå över mittbacken så jag dök upp bakom honom och med iskall precision placerade in bollen bakom målvakten som inte kunde göra annat än att applådera min iskyla. Min första tanke var att dra av mig tröjan i vild euforisk glädje men eftersom min blekfeta kropp inte är skapt för exponering firade jag istället lika värdigt som Eric Cantona. Matchen slutade hur som helst 4-4 efter en sällad sedd målorgie.
Det här var allstå mina sista insatser för den här gången. Lite surt att lämna nu när det börjar på allvar efter en lång och tung försäsong men just nu prioriterar jag inte div 5 fotboll. Jag behöver komma iväg och få lite andra erfarenheter och utvecklas som person och som yrkesman. Livet som industriarbetare och fotbollsspelare är väldigt inrutat och föga utvecklande, man tar sig inte för att göra något när det inte är träning. Nu hoppas jag att tiden i Stockholm ska bli utvecklande och kanske blir jag kvar där uppe, jag har alla dörrar öppna för framtiden och känner mig inte längre bunden till något. Fotbollen gör att man är uppbunden i stort sett varje helg från mars till oktober men nu är jag fri att göra vad jag vill. Motivationen är inte längre lika stor för fotbollen heller även om det fortfarande är väldigt kul. Jag kommer sakna tugget i omklädningsrummet och gemenskapen det ger men likt en örnunge är jag nu redo att pröva mina vingar och det känns spännande och inspirerande.
Over and out
Vålnad
Imorses vaknade jag med ett vrål. Jag låg och sov och när jag sover då sover jag verkligen, befinner mig i ett närmast komaliknande tillstånd. Nu föll det sig så att jag drömde intensivt. Jag var jagad av illasinnade, de ville mig inte väl och var ute efter att skada mig. Jag kämpade för att komma undan med livet i behåll. Plötsligt så vaknar jag till vänder mig om och ser en mörk vålnad stå i dörren. Jag vrålade rakt ut av skräck, nästan så att jag blev sängvätare, det som en gång tog mig ur det militära. Den mörka vålnaden började prata till mig: "Har du tidningen här nere eller?" Det visade sig att det var min far som letade efter och det här är jag inte stolt över, Hänt Extra som jag med iver och lust läst från pärm till pärm innan jag somnade.
Hänt Extra är lite av en personlig Bibel som jag alltid kastar mig över. Jag litar blint på att allt som står i den är sant för det är ju allt som står i tidningen eller hur? Jag tycker att Fadde är en fantastiskt intressant person och det måste han ju vara eftersom det skrivs så mycket om honom. Jag läser det och nån tillstymmelse till kritiskt tänkande över informationsflödet existerar inte eftersom journalister är en hedersam yrkeskår som aldrig förvanskar sanningen.
Over and out
Joakim
Jag tänkte sent om sider berätta om lördagen i Stockholm. Dagen då vi skulle hylla Joakim efter hans 25:e årsdag. Hela gänget från Sandhem förutom Henkan som tycker att det är coolare att spela pajas i fjällen hade tagit sig upp till den kungliga hufvudstaden. Jag, Crille, Putte och Samuel hade kvarterat in oss på ett lyxhotell på Östermalm. Vi såg fram emot ännu en kamp mellan Byn och Sjövik. Ni som inte är så införlivade i Sandhems geografi kan jag berätta att Sandhem är indelade i framförallt två stadsdelar, själva Byn och så Sjövik. Byn får Harlem att framstå som ett smultronställe då de lider av grov kriminalitet, hög arbetslöshet, fallfärdiga hus och hög andel av analfabetism. Sjövik är de välbeställdas och välutbildades högborg. När vi gick där på Östermalm så tittade Putte och Samuel (som kommer från byn) storögt på alla fina bilar och hus. Jag och Crille (från Sjövik) gäspade mest och tyckte att det såg ut som friggebodar.
Joakim hade bokat in oss på femkamp på Ballbreaker och det innefattade biljard, longdrive med golf, andjakt, fotbollsstraffar och slutligen bowling. Som vanligt så var det mycket trashtalk innan. Från Byn som vanligt patetiskt medans vi skötte det på ett mer sofistikerat sätt. Vi hade snackat ihop oss innan att det var ju trots allt Joakims dag det här så vi gjorde inte vårt yttersta för att vinna kan jag ju säga. Vi spelade förgrymmade när vi förlorade men vi ville bara få se Joakim glad när han för en gångs skull fick känna på segerns sötma. Vi vet ju hur tufft de har haft det där nere i Byn under uppväxten.
Vi drog senare ut på stan och var bara sååå coola. Nu när inte Henkan var med så trodde vi att vi skulle slippa fadäser med vakter och dylikt. Men då passade den nyblivne fadern Glenn på att skämma ut sig. Med rödsprängda ögon och ett högljutt beteende så började vakterna visa intresse för honom. Efter långt överläggande där vi andra mer städade förde Glenns talan så bevekade sig vakterna och släppte in oss. Det var med ett leende på läpparna jag somnade i min himmelssäng inne i lyxsviten.
Jag vill tacka Joakim för ett mycket trevligt arrangemang och er andra grabbar för en mycket trevlig helg
Over and out!
Anställd
Det har varit en spännande och en omvälvande dag. Jag låg här på soffan i morses och betraktade Stefans sega morgonvanor. Jag väntade mig en frukost utöver det vanliga men vad fick jag? Jag fick i stort sett med våld tvinga honom att göra en kopp kaffe. Till det fick jag två torra mackor med kaviar. Det är den standarden man får här uppe. Sen var det dags att ge sig iväg på egna äventyr med tunnelbana och buss ut till Enskede. Det var med flackande blick och svettiga armhålor jag gav mig ner i tunnelbanesystemet för hur fan skulle jag komma rätt? Tunnelbanesystemet är som en jävla myrstack. Men jag kom rätt direkt och skred majestätiskt in på kontoret för arbetsintervju. Jag tyckte själv att jag gjode en tämligen usel intervju men tydligen så blidkades de av min naiva charm och mitt pojkaktiga yttre för de köpte grisen i säcken. Efter någon timme ringde Joakim och sa att de ville anställa mig. Så nu ska jag bli stockholmare. Vem kunde tro det? Jag som fått utstå så mycket spott och spe för att jag bor i Sandhem från mina "finare" vänner som bor i storstäder. Så nu ska jag jobba med Midnattsloppet. Det ligger visserligen inte inom mitt utbildningsområde men kan säkert bli ett roligt jobb.
Nu sitter jag här och njuter av tystnaden och firar mitt nya jobb med ett glas whiskey. Det är så en kultiverad man firar sina framgångar.
Over and out
I Stockholm
Nu sitter jag i en liten pittoresk etta ute i Solna och bloggar så tangentborden ryker. Jag sitter här och leker med datorn medans jag tvingar Stefan att laga mat till mig. Tro inte att han kommer att få nåt beröm för maten, nej då, detta är något jag förväntar mig för att jag förgyller hans tillvaro med putslustiga kommentarer.
Spänningen stiger, imorgon är det arbetsintervju som gäller. Jocke ringde förut och berättade i stort sett alla frågor de kommer att ställa. Inte för att jag bryr mig, jag kör mitt race vilket jag kanske inte borde göra med tanke på resultatet från de tidigare intervjuer jag varit på. Idag ringde även coach Persson och hintade om att han kanske hade grävt fram ett jobb till mig i Tidaholm. Jag vet inte om jag vill ha de arbetskläder som krävs där. Eftersom det är i Tidaholm så är det skinnväst, träskor och jeans hängande ner för halva röven som gäller.
En spännande och rolig helg väntar här i Stockholm. På lördag ansluter resten av gänget från Sandhem då vi ska fira vår vän Joakim som fyllde 25 för ett tag sen. Men vi är upptagna människor och Jocke står inte högst på prioriteringslistan om man säger så. Men nu har vi iallafall samlats och ska göra Stockholm osäkert. De ska få lära sig hur sandhemsbor festar.
Nu ropar Stefan från köket att maten är klar.
Over and out
Match
Igår spelade vi träningsmatch mot Bankeryd på konstgräset i Jönköping. En skön vårstorm blåste in från Vättern och luften var frisk och härlig. Man blir som en kalv på grönbete när man kommer ut på gräset. Fast om jag var en kalv igår så var det en med vissa defekter för det var helvete vad seg jag var. Jag är inte någon Usain Bolt i vanliga fall men igår gick det extremt trögt. Jag kände det redan från minut ett att det skulle bli en jobbig match. Benen var sega som ett stort hubbabubba och när jag skulle ta i och försöka springa fortare så hände det absolut ingenting men jag beslutade mig ändå att jag ska fan kämpa. Trögheten gjorde att jag inte kom upp i press som jag borde och ofta var steget för sent in i närkamper och jag vet vad vår boss tycker om att man inte kommer upp i press. Bankeryd spelar i div 4 och är ett skickligt lag. Vi höll dock jämna steg med dem och tog t.o.m ledningen i början på andra. Men sedan gjorde de tre mål efter fasta situationer så dagen slutade i moll ändå.
Idag har jag varit och träffat min jobbcoach. Som vanligt så får man inte reda på något nytt och jag som är en sådan bildad ung man vet ju allt så jag är svår att överraska. Mats ringde under tiden och bönade och bad om att jag ska komma tillbaka till Kongsberg. Jag var obeveklig och ställde en rad krav för att ens ta det under övervägande. Men till slut så kunde jag inte stå emot hans snyftande jag är ju dock enbart en människa bestående av kött och blod. Så på måndag är jag tillbaka igen, hurra!! Men får jag jobbet i Stockholm så tar jag det och då upphör min anställning på Kongsberg. Passar bra eftersom Joakim sa att den tjänsten skulle tillsättas från 1 maj och då hinner jag få en månadslön som jag kan bränna på champagne på Stureplan.
Idag äntligen fick jag beskedet från a-kassan att jag får pengar av dem. Det har ju bara gått tre månader nu. De har kört med en utnötningstaktik för att få mig att ledsna och hela tiden krävt nya kompletteringar istället för att första gången berätta vad det är de vill ha. Men mig övervann de inte och jag ser det här som en seger mot överheten likt siouxindianernas seger över General Custer vid Little Big Horn.
Nu ska jag planera min del av dagens träning.
Over and out
