johanstankar

Hej!
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag i ett litet futtigt blogginlägg på ett rättfärdigt sätt ska kunna ge gårdagen rättvisa. Tyvärr så kan jag inte ladda upp några bilder eftersom den kabeln befinner sig på annan ort. Det var äntligen dags för bröllop mellan David och Sara. Jag hade fått det ytterst hedersamma uppdraget att vara bestman. Det innebar att det var tidig avfärd mot Göteborg för att bistå David med moraliskt och praktiskt stöd under dagen. Bröllopet har man ju sett fram emot länge, dock var inte längtan lika stor efter att gå i kostym hela dagen i 30 graders värme. Redan när flugan skulle sättas på började jag svettas ymnigt och då hade vi inte ens varit ute än.

Jag tog på mig rollen som buttler och chaufför och vi åkte och hämtade Sara som hade varit och gjort i ordning håret och klätt sig i sin brudklänning. Här var det nära dagen tog slut för mig då jag höll på att svimma och förmodligen krossa skallen i kullerstenen eftersom Sara såg ut som en prinsessa och hon var bedårande vacker. Jag skjutsade dem sedan till fotograferingen. Där stod vi i våra kostymer i denna stekande sol och hade det varit VM i lökringar hade vi varit i en helt egen klass. De tog väldigt fina bilder vid en sjö där det inte gick att ta miste på kärleken mellan de två turturduvorna. Själv var jag packåsna och hovnarr åt kungligheterna när jag bidrog med mina i eget tycke väldigt lustiga kommentarer.

Nu stundade dagens huvudattraktion när själva vigseln skulle äga rum. Och vem blev förvånad när de sista att anlända till kyrkan en minut efter utsatt tid var Putte och Samuel med respektive? Just det, ingen.
David lämnade med viss tvekan över ringen till mig och den stora frågan var om jag skulle lyckas förvalta detta stora förtroende. Vi tågade in, brudparet, jag som bestman och Saras syster Sofia som tärna. Ett mycket stort ögonblick i mitt liv att få följa min bäste vän fram till altaret på hans stora dag. Tyvärr hade inte kyrkan någon klimatanläggning utan här var det om möjligt ännu varmare och sånghäftena användes mer som fläkt än som just sånghäfte. Vigseln var väldigt vacker och stämningsfull. Jag som är en väldigt känslig man hade tårar i ögonen när brudparet lovade varandra evig trohet, tyckte det var så otroligt vackert och särskilt när jag vet hur innerligt David älskar sin Sara. Jag lyckades t.o.m undvika att fippla med ringen så allt gick smärtfritt utom när brudparet skulle välsignas. Jag och Sofia tittade på varandra och undrade, var fan ska vi ta vägen? så vi passade på att bli välsignade vi också.

Efter vigseln var det middag och tal. Jag hade förberett ett tal som jag tyckte kändes bra, inte för långt, inte för elakt men det gäller ju att leverera också. Är ändå rätt nöjd med mitt framträdande som lockade till en del skratt och jag fick fram mitt budskap. Det mest känsloladdade talet höll Davids pappa Lennart, det var rörande när han knappt fick fram ett ord eftersom han var så stolt över att gifta bort sin förstfödde. Vi gjorde även ett framträdande med vår svensexegrupp och det var väl kanske inte lika gripande, vi gjorde inget vidare framträdande och fiaskot var totalt när vi skulle spela upp Davids inspelade låt. Helt plötsligt var hans sång borta och det var bara själva musiken som strömmade ut högtalarna. Efter alla tal och middag så var det dags för själva festen.

Och vilken fest det blev. Ett sanslöst röj och alla dansade som om det inte fanns en morgondag och det gör det ju inte. Jag kan utan att överdriva säga att det var den roligaste fest jag någonsin varit på. Vi sandhemsbor tog kommandot på dansgolvet och släppte det sen aldrig. Om man var svettig innan så var det inget mot vad man blev. Jag pissade tre gånger på hela dagen, resten av vätskan tog sig ut genom andra vägar. Sanslöst roligt var det och när det var stängningsdags vid kl 2 så kom beskedet, "Vi kör en timme till" och jublet visste inga gränser. Vi framförde danskorreografin från svensexan och det var mer vilja än skicklighet och det mesta var glömt men vi körde ändå. När den extra timmen var över kom nästa besked, "Vi kör en timme till" och vi alla hjulade av glädje.

En helt fantastiskt dag för två fantastiska människor som nu har ingått det heliga äktenskapliga förbundet med varandra. Jag är så innerligt glad för deras skull. Det har aldrig funnits några tveksamheter från David över vad han känner för Sara. Från första stund har han dyrkat marken hon går på. Två personer som är så trygga i sig själva på ett väldigt naturligt och självklart sätt har funnit varandra och den eviga trohet de lovat varandra kommer aldrig att brytas. David och Sara, åhhhh vilket par!!!