johanstankar

Hej!
Mina tre år i Skåne har gett mig tillräckligt med intryck för resten av mitt liv. Nu har jag barrikaderat mig i Sandhem och åker sällan utanför 70-skyltarna och gör jag det känner jag mig genast osäker och vänder tillbaka illa kvickt. Jag lever ett inskränkt liv med industriarbete, fotbollsträning och festande i Sandhem. Man kan onekligen säga att jag är tillbaka på ruta ett. Det var inte det jag såg framför mig när jag satsade på en utbildning utan jag trodde att världen låg för mina fötter. Mycket tankar som går runt nu och jag vet inte vad jag vill. Ja en sak är jag absolut säker på, jobba på Kongsberg är inte min högsta prioritet för framtiden. Jag vill flytta igen men vet inte var. Sandhem rymmer inte mitt stora ego, det är för litet.

Igår var det match och pubkväll som stod på programmet. Jag deltog inte i matchen eftersom jag skadade foten i senaste matchen men var ändå med som en lidelsefull lagledare. Pojkarna klarar inte av att prestera om inte pappa är med. Men nu med det stödet i ryggen så gjorde pojkarna en fin insats, 1-1 borta mot topplaget Hjo var ett resultat som överträffade vår kalkyl. Sen var det pubkväll och jag bjöd på en dansuppvisning som får alla hiphopare att rodna av avundsjuka. Med perfekt kordination och taktkänsla rörde jag mig förföriskt framför en hänförd publik. Ja ni fattar ju själva orimligheten i det jag skriver utan det liknade mer ett desperat flaxande från en person som håller på att drunkna. Men nu ligger tydligen allt på Facebook så det är lika bra att förminska sin insats så mycket det går för att inte ge vatten på kvarnen åt alla som bara väntar på att få hugga kniven i ryggen på en.

Over and out