johanstankar

Hej!
Igår när vardagstristessen och Jockes tönterier var som värst på kontoret kom vår av Gud upphöjde ledare Göran, alias Kim Jung-Il med ett glatt besked. "Grabbar var gör ni ikväll?" Svaret kom blixtsnabbt, "ingenting" sa vi i kör och såg ut som två fågelungar som väntar på att bli matade. Vår upphöjde ledare förklarade med en pondus som anstår en stor ledare att han hade två biljetter över till Queen-musikalen We will rock you på Cirkus. Jag som är ett gigantiskt Queen-fan tjöt och slog frivolter av lycka. Freddie Mercury är enligt min åsikt den bästa frontfigur musikvärlden har skådat. En fantastisk sångröst och en entertainer av guds nåde. Jag som sett Queens konsert från Wembley 1986 sju gånger på DVD var lite orolig att jag skulle göra för stora jämförelser med originalet som är oöverträffat.

Innan musikalen intog vi en tvårätters middag som var fantastisk god. Jag var mer uppspelt än ett barn på julaftons morgon och bara längtade efter att det skulle sätta igång. Det började inte bra med en låtslakt av Radio Ga Ga som var översatt till svenska. Jag skruvade besvärat på mig i stolen och började undra om det skulle fortsätta så här. Dialogen och handlingen var provocerande usel och banal men musiken tog sig. Huvudrollsinnehavarna visade sig ha fantastiska sångröster och det var ståpäls i flera av låtarna. Queen sitter inne på en fantastisk låtskatt men det kräver sin man att framföra det. Måste säga att de gjorde det väldigt väldigt bra och finalen med Bohemian Rhapsody var fullständigt magisk. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på We will rock you. Men ha överseende med handlingen, det var knappt att jag kunde det men musiken tog överhand som tur var. Dock inget kan mäta sig med originalet, Freddie är och förblir The King!

Over and out!

Hej!
Min vän och kollega Joakim ringde igår när jag låg här i soffan och päste. Han undrade om jag var sugen på att följa med ut och jag var inte svårövertalad. Han bjöd även in till en väldigt sofistikerad whiskeybjudning som lite uppvärmning. Att sitta och smutta på en god whiskey i goda vänners lag är sann livskvalité i min värld. Vi drog sedan vidare till Skrapan på Söder i Stockholm. Eller skrapa och skrapa, jag och Steve som för en månad sedan stod på toppen av Empire State Building fnös på ett nedlåtande sätt åt det faktum att de kallar det Skrapa. Vi som är vana vid Manhattan tyckte mer det såg ut som en vanlig villa. Jag beställde på ett symboliskt och överlägset sätt in en Manhattan för att visa vilken världsmedborgare jag är.

När vi satt där och drack i godan ro slog det mig helt plötsligt, "fan idag är det exakt 15 månader till jag fyller 30". Jag blev genast nedstämd och de andra kluckade gott åt min olycka. Jocke började raljera friskt och jag satt där som ett fån med tom blick och bara stirrade ut över Stockholm. När vi gick vidare till nästa ställe var det med tunga och molokna steg jag hasade mig fram. Väl där inne gjorde jag allt för att motbevisa att jag är så gammal så jag släppte på handbromsen och släppte loss rejält på dansgolvet. De andra besökarna tittade chockat och storögt på den här bindgalne farbrorn som med ett intensivt flaxande med alla lösa lemmar försökte få dessa rörelser att likna dans. Tyvärr gjorde sig åldern påmind och jag kastade in handduken redan strax efter kl 1. Ett tappert försök att verka ung liknade mest ett desperat rop på hjälp från någon som håller på att drunkna. Det är bara att inse att man är förbrukad och på väg utför.

Over and out!