johanstankar

Hej!
När man åker pendeltåget eller tunnelbanan får man se alla sorter av människor. Många är väldigt fascinerande och man undrar från under vilken sten de krupit fram. Igår hamnade jag mitt emot en lirare på vägen in till centrala Stockholm. Jag slog mig ner och gjorde en snabbanalys av honom som jag alltid gör. Han såg helt normal ut och jag kände mig avslappnad med hans sällskap. Det ändrades dock snabbt. Helt plötsligt hörde jag honom väsa på ett obehagligt sätt "det är fan sjukt". Så där höll han på hela resan, pratade med sig själv och det stod utom allt tvivel att det mesta var jävligt jobbigt för den här mannen. "Men va fan", "helvete också" var andra positiva inslag i hans ordarsenal. Han blåste, tog sig för ansiktet och såg ut att lida helvetets alla kval. Jag betraktade det hela på ett nervöst sätt i ögonvrån och såg ibland hur han tittade på mig vilket inte direkt gjorde mig mer bekväm. Vem vet vad han tänkte? "Där sitter den där snobben och tror att han är något, fy fan". Då visste han inte att han satt mitt emot en minst lika bitter människa. I efterhand tänkte jag att vi kanske borde slå oss ihop och diskutera livsåskådning, snacka om nattsvart tillställning.

Annars är färder med tunnelbana och pendeltåg VM i apati. Totalt hålögda människor sitter och stirrar rakt fram och att få ögonkontakt med någon är lika omöjligt som att införa socialism i USA. Man sköter sitt och ger blanka fan i andra. Skulle jag sätta mig naken på tunnelbanan skulle ingen ta någon notis om detta (inte mycket att se heller för den delen). Men man kan göra en del sköna betraktelser och det roar mig.

Over and out!

Hej!
Ja den rubriken låter som en risig buskisföreställning med Stefan och Krister men det är verklighet i vårt avlånga land. Det är likadant varje år, det blir kaos, bussar och tåg går inte som de ska (om de överhuvudtaget går), bilar hamnar i diket lika ofta som Anna Book gråter ut i media (vilket inte vill säga lite). Hur kan snön överraska lika mycket varje år? Vi bor liksom i Sverige, ett av de nordligaste länderna i världen och snö och kyla är synonymt med norr. Hade det varit Grekland kan jag förstå om det blir kaos vid lite snö men där är det å andra sidan kaos jämnt så det var ett jävla dåligt exempel. Vårt samhälle är väldigt känsligt för minsta väderomslag och ju mer teknik som samhället byggs upp på ju känsligare blir vi. I Stockholm rekommenderades det idag att låta bilen stå. Jag var emellertid tvungen att ta bilen eftersom mitt SL-kort gått ut och mitt bankkort är spärrat så kan inte fylla på det. Rekommendationen att låta bilen stå verkade inte ha sjunkt in hos stockholmarna för det var köer till förbannelse. Det tog mig en timme till jobbet, en tur som i vanliga fall tar 20 min. Det var 20 km/h som gällde och när man råkade nå 40 km/h kändes den hastigheten nästan ohanterbart snabb.

Det är ändå med viss stolthet man konstaterar att Mullsjö (min hemort för er som inte visste det) stoltserar med en andraplats i snöligan i Sverige med digra 42 cm. Bara en liten obetydlig ort i Lappland har mer snö. Det är mycket gnäll och stånk på Facebook över all snö i Mullsjö men väljer man att bo i sån jävla håla får man skylla sig själv. Det är trots allt bra mycket coolare att bo i Stockholm trots alla köer.  

Over and out!

Hej!
Igår satt jag här och njöt av Vinterstudions inträde i den dystra vardagen. Planerna för kvällen var att inte göra ett skit. Bara avkoppling och själavård. Detta var jag inställd på och när jag väl har ställt in mig på något så brukar jag inte ändra mig. Men så ringde Jocke och lät så ynklig och sällskapssjuk. Jag hade en avog inställning först men den lille gossens ynkliga äskande om att jag skulle följa med till en irländsk pub gjorde att jag bevekade mig. Det ångrar jag inte för maken till skön stämning var det längesedan jag var med om. Det var livemusik där de spelade irländsk folkmusik. Ruskigt skön musik och det klappades händer så handflatorna smärtade kraftigt.

Under kvällen så uppdagades det tyvärr en annan sak som inte är så rolig. När jag självsäkert och med uppblåst bringa skulle gå fram och beställa i baren fick jag ett besked som gjorde att den uppblåsta bröstkorgen sjönk ihop till en sådan där skrynklig ballong där luften håller på att gå ur. När jag lämnade fram mitt guldkort med ett överlägset flin meddelade bartendern att det inte fungerade. Jag började flacka med blicken och det överlägsna flinet övergick till en patetisk grimas. Jag rusade iväg till närmsta bankomat men samma besked där. Så jag fick nedlåta mig till att bli bjuden under kvällen och jag som annars brukar bjuda laget runt i hela baren. När jag kom hem så kastade jag mig över datorn och in på internetbanken och se på fan, jag hade 35 kr kvar på kontot. Började genast leta i de senaste transaktionerna för att se vad som hade hänt. Jag hittade tre transaktioner på sammanlagt 3500 kr som jag aldrig har gjort och de var dessutom omräknade från euro. Så den omedelbara kontentan av detta är att någon småaktig jävel har kapat mitt kort och sen levt loppan någonstans ute i Europa. Jag kände mig brutalt rövknullad av detta faktum, så nu börjar jakten att få tillbaka dessa kära slantar. Detta är något som man omedvetet resonerat att det händer aldrig mig men nu är det ett faktum. Fy fan säger jag bara.

Over and out!

Hej!
Ja äntligen är Vinterstudion tillbaka och förgyller förmiddagarna på helgerna. Man stiger upp på morgonen, brygger sitt kaffe och kryper sedan upp i soffan och njuter av fin sport och när Jacob Hård går upp i falsett är lyckan gjord. Det mina damer och herrar är livskvalité min värld. Just kaffet och gärna något gott bakverk till det förhöjer kvaliteten på dagen. André Pops känns numera som en av mina bästa vänner och han går igenom rutan så till den milda grad att det känns som han sitter bredvid mig i soffan. Vi diskuterar insatserna och tjuter av lycka när Kalla tar ledningen vid den första mellantiden. När sedan Hellner spurtar in som segrare gör vi high five,  "där satte vi norrbaggarna på plats" säger vi och skrattar hånfullt. Ja ni inser ju i vilken fantasivärld jag lever i men den är trivsam. Äntligen har en ny härligt lång skidsäsong inletts och lördagmorgnarna är räddade. 

Over and out! 

Jag tycker det är en klart berättigad fråga. I mitt jobb kommer jag i kontakt med väldigt mycket människor och man kan bli något så fruktansvärt trött på dem. Nu gillar jag ju i och för sig ingen annan än mig själv (och knappt det) så jag kanske inte är objektiv i frågan. Något eget ansvar verkar inte existera för vissa, utan de måste ha allt förklarat in i minsta detalj och gärna informationen upptryckt i ansiktet. Igår gjorde vi ett massutskick till våra löpare som inte lämnat in sina tidtagningschip. Det bara small till i min inkorg och man kan väl säga att det har mött blandad respons. En del har skrivit med väldigt stora bokstäver i sina mejl och förklarat att de har minsann inte gjort något fel och någon information om detta har de inte fått, trots att vi informerat på flera ställen. Det är det ena påhoppet efter det andra. Men jag sitter där så ödmjukt och gulligt och försöker att inte dras med i det hätska tonläget. De skönaste är de som ringer in och är så jävla förbannade när de ringer och trots att man säger att man kan hjälpa dem så kan de inte ställa om utan de fortsätter att skälla. Ofta är det personer från den högre samhällsklassen som är argast. De är vana att få sin vilja igenom och gör minsann inga fel. De försvarar sig in i absurdum trots att det är uppenbart att de bara missat information.

Ett annat tydligt exempel på folks dumhet är att läsa anonyma kommentarer till diverse artiklar på nätet på exempelvis Afonbladet. Man tror inte att det är sant vad folk vräker ur sig. Det finns ingen nyans i det de skriver utan det är bara korkat rent hat. Skulle vara kul att se om de personerna skulle säga samma sak face to face.

Jag drar naturligtvis alla över en kam och anser att detta är statistiskt säkerhetsställt att folk i allmänhet är dumma i huvudet. Om de nu är någon som inte håller med och vill konfrontera mig så tro inte att jag kommer stå för mina åsikter, nej då, jag saknar totalt ryggrad och kommer hålla med i allt ni säger. Jag är ju trots allt människa.

Over and out!

Hej!
Jag har genomgått metamorfos, det förra inlägget skrevs av en naiv gosse som inte visste någonting om världen. Detta inlägg skrivs av en riktig metropolit som har utforskat världens alla hörn (nåja). Jag återvänder nu alltså på allmän begäran till bloggvärlden. Det har varit en lång tid och folk har ringt och gråtit och undrat vad fan jag håller på med. Gråten har övergått till rena hot där det jag fått höra att om jag inte börjar skriva igen så kommer onda ting att ske. Så nu är jag här igen.

Vad har då hänt under dessa månader som bloggen legat i träda? Massor, jag har haft massor att skriva om men det har helt enkelt inte blivit av. Först hade vi vår Midnattsloppsturné som innefattade Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och Helsingfors. Vilken turné och vilken upplevelse. Det var fest, droger, alkohol och nya kvinnor varje dag. Ett fullt normalt turnéliv med andra ord. Nä men om jag ska vara lite allvarlig så var det en fantastisk upplevelse. Träffade så mycket människor vilket var trevligt. Jag fick verkligen träna på mina sociala färdigheter som inte alltid är de bästa men nu tvingades jag vara utåtriktad och glad vilket inte är så lätt för en bitter och introvert person som mig. Tyvärr så fick Midnattsloppsturnén en tung start med två dödsfall i Stockholm. Det var rätt tungt efter att man arbetat från kl 8 på morgonen till 4 på natten och sen handlade allt efterspel om detta. Min bild av svenska medier blev så illa tilltygad att den nog aldrig kommer att repareras igen. De saknar helt skam i kroppen helt enkelt. Sen drog vi vidare till Göteborg och här var det bara positiva känslor. Folk var glada och trevliga. Jag var ansvarig för tröjutdelningen ute i Sisjön och styrde mina medarbetare med järnhand. De fick bara tilltala mig med Sir och buga djupt för att jag skulle nedsänka mig till att tilltala dem. Det är så jag tycker ledarskap ska vara. Man är helt enkelt von oben. Jag sprang själv loppet i Göteborg men tyvärr så blev det ingen succé. Men jag skyller på usla förberedelser och jag stapplade i mål på 51 min. Gick in i väggen med 2 kilometer kvar och det var en ren plåga sista biten in mot mål.

Veckan i Köpenhamn var mest en transportsträcka, något som bara skulle genomföras. Det blev fiasko där bara 1900 löpare kom till start och det gjorde det hela rätt avslaget. Det man lärde sig under veckan var att danskarna hur otroligt det än låter verkar förstå svenska sämre än vad vi svenskar förstår danska. Men nästa år behöver vi inte återvända. Veckan i Helsingfors däremot var riktigt rolig. Finnarna är ett skönt folk som får oss svenskar att framstå som sydeuropéer när det gäller utåtriktning men de klagar inte och köpte situationen även om den inte var till deras fördel. Det enda klagomål vi hörde under den veckan var en stockholmsbrutta som högljutt började klaga. Hela turnén avslutades med ett sjöslag på båten hem där spriten flödade fritt och t.o.m en tönt som Jocke drack sig berusad. Det var en rolig men slitsam turné, under de fyra lördagarna vi arrangerade loppen jobbade jag närmare 80 timmar. Det var ju inte så att man vilade ut på söndagen direkt utan då var det bara på det igen och ta tag i efterarbetet. Det var sjudagars arbetsveckor som gällde så det var en slagen hjälte som anlände till Stockholm.

Då kunde man ju tro att jag var less på att resa efter detta och bara ville hänga hemma. Men icke då, har man fått smak på att resa så har man. Jag och Steve bokade en 17 dagarsresa till New York och Toronto. En fantastisk resa som jag verkligen är glad att jag gjorde. New York var en helt fantastisk stad som verkligen tog andan ur en. Alla höga hus gjorde att man de första dagarna mer gick och tittade upp i luften än rakt fram. Vi gick igenom allt det man skulle se och det var en häftig upplevelse. Det kändes stort att komma ut till Liberty Island och få se Frihetsgudinnan. Att få se New Yorks skyline från Empire State Building var helt otroligt. Manhattan ser verkligen ut som en legostad när man ser den lite på håll. Shoppa i New York är något jag kan rekommendera, otroligt billigt med märkeskläder och här köps fan ingen skit. Vi bodde något spartanskt i en synagoga som det stod på dörren där våra pengar skulle gå till bygget av en ny synagoga. Känns bra att kunna bidra till ett folk som haft det så svårt.

Sen tog vi tåget upp mot Kanada och Toronto. Kul att få åka genom den amerikanska landsbygden och se hur det ser ut och det man kan konstatera är att Manhattan är verkligen ingen bild av hur USA i stort ser ut. Slitna byggnader så de skulle behöva ta över Martin Timell så han kunde få renovera lite. Det blev lite orättvist mot Toronto att komma dit efter att ha varit i New York. Det finns nog ingen stad i världen som kan jämföras med New York. Men Toronto är ju ingen liten håla direkt utan det är Nordamerikas 4:e största stad med 5,5 miljon invånare. Det var en ren och fräsch stad med många söta damer. Vi hade två stora mål i Toronto, det första var matchen mellan Toronto Maple Leafs och New York Rangers och det andra var Niagarafallen. Toronto är hockeyns Mecka och det märktes verkligen. Innan matchen var vi på en sportbar som är Nordamerikas största och även utsedd till bästa. 3500 personer tog den in och den är fullbokad varje gång Toronto spelar match. Häftig inramning innan matchen där håren stod rätt upp (och då har jag rätt mycket hår) när Kanadas nationalsång spelades. Själva matchen var en besvikelse. Toronto var rent usla och Henrik Lundqvist fick inte ens stå. Vi gjorde även ett besök på CN-Tower, världens näst högsta byggnad som mäter 553 meter. Man kan väl säga att utsikten var tämligen hyfsad. Niagarafallen var ännu en fantastisk upplevelse som tog andan ur en. Fantastiskt vad naturen kan skapa på egen hand. Verkligen en resa jag kan rekommendera.

Så det blev ett långt inlägg men det var ett tag sen jag skrev så det var mycket att sammanfatta. Nu får vi se hur kontinuerlig uppdateringen blir här, men jag ska försöka ligga i lite bättre.

Over and out