johanstankar

Hej!
Igår var det dags för nästa känsloladdade avsked när jag för hundrafemtioåttonde gången slutade på Kongsberg. Som alla andra gånger så skröt jag vidt och brett om att nu kommer jag aldrig mer tillbaka och gör jag det är det som chef. Ödmjukhet är inget som ligger för mig. Det var mycket hånfulla leenden till en början med kommentarer som "vi ses i höst igen då" och "du är snart tillbaka igen, jag ger det en vecka". Historien visar att alla vägar bär till Kongsberg för min del. Men när mina arbetskamrater började inse att det faktiskt är på riktigt så mjuknade de. "Stanna kvar, vi kommer aldrig hitta en ersättare med din digra kompetens" och det är ju sant. Det var snyftningar och darr på rösten men jag negligerade allt. Jag ser detta som ett äventyr som kan likställas med när en fågelunge lämnar holken för första gången för att pröva sina vingar. Det är det jag ska göra nu. Jag stämplade ut för sista gången och kände bara glädje och lättnad, dörren stängdes bakom mig men nu är det dags att öppna en nya dörrar och ta klivet in i ett helt nytt rum för på söndag går flyttlasset.

Over and out