johanstankar

Hej!
Jag tänkte nu berätta lite om den glamorösa värld som en fotbollsstjärna i division fem lever i. Många kanske tror att det bara handlar om Armanikläder och flashiga Ferraribilar men det ligger även mycket skitjobb bakom. Igår t.ex så tränade vi i en fullständig gyttja. Det är ju tjällossning nu och vår fina lilla grusplan är för att ta till ett understatement, mjuk. Vi klafsade runt i den här lervällingen och jag kan lova att det fanns inte en ren fläck på kroppen. Stora vattenpölar och jag som är lite fin i kanten vill inte gärna bli blöt om fötterna, så likt en katt försökte jag parera elegant varje gång jag kom nära dessa vattensamlingar men till slut så gav jag upp, in i skiten bara!!  Det som inte dödar det härdar. Avslutade med konditionsträning och det är ändå en härlig känsla efter ett sådant pass, man lider under tiden men känslan efteråt är bara tillfredsställelse. Kondisen är på klar uppgång nu och mitt i vanliga fall fjäderlätta steg börjar infinna sig igen.

När man tänker på de förhållanden vi tränar under så är det inte så konstigt att dagens bekväma och bortskämda ungdomar väljer frökensporter som innebandy. Där kan man glida runt i sitt hårband i en varm skön hall och enbart fokusera på att frisyren inte ska förstöras. Vid minsta motgång så lägger man av, det ska ju inte behöva vara jobbigt att prestera nåt. Jag vill hävda att innebandyspelare är sådana som var talangar i fotboll eller hockey men inte orkade ta skitjobbet för att bli något. Så kvar blir vi andra talanglösa idioter som springer runt i lera och sliter ont, men vi älskar det och viker inte ner oss vid minsta motgång.

Over and out