Allt är sig likt
Hej!
Det är märkligt vad tiden i vissa hänseenden stått helt stilla. Min vän Henric har återvänt hem efter en lång vistelse som någon slags narr nere på Kreta, en roll han behärskar till fullo. Igår så skulle vi sammanstråla för en utgång i den stora staden Jönköping. Det var som vanligt, alla tacka nej så det blev jag och Henkan som så många gånger förr fick gå ut ensamma. Jag minns ungdomens år när vi satt nere hos Henkan och drack själva innan vi gick ut. Nu var det visserligen några andra perifera personer som var med också men i hjärtat var det bara jag och Henkan. Sen drog vi ut och jag kände tillförsikt, Henkan var fortfarande lagom berusad och jag såg fram emot en trevlig afton i det pulserande nöjeslivet. Nu gick Henkan en stund i förväg eftersom hans kusin inte på något sätt vansläktas och var något överförfriskad. Vi kom överens om att mötas på O´learys.
Väl på O´learys stötte vi på Henkan igen och nu var allt sig likt. Med en blick som är fokuserad rakt fram, pupiller stora som tallrikar och en gång som en vaggande pingvin. Han blir som ett litet barn som precis har lärt sig att gå, han får syn på något går med utsträckta armar fram mot målet och det finns inget i världen som kan stoppa honom. Rätt var det var när jag stod i baren så kom en vakt förbi med ett fast grepp om Henkan. Min första tanke var "nä fan inte nu igen". Jag gick med uppgivna steg fram och frågade vad han hade gjort och vakten motiverade avvisningen med "upprepade trakasserier av tjejer". "Jag sa till han flera gånger men han fortsatte". Den här vakten har tydligen aldrig sett Henkan in action för han vet inte vad ett nej betyder. Har man bara bandana så är man kung är devisen som den gode Henkan lever efter. Så efter denna fadäs dog festhumöret och jag lullade hem och kunde bara konstatera att allt är sig likt.
Over and out
Det är märkligt vad tiden i vissa hänseenden stått helt stilla. Min vän Henric har återvänt hem efter en lång vistelse som någon slags narr nere på Kreta, en roll han behärskar till fullo. Igår så skulle vi sammanstråla för en utgång i den stora staden Jönköping. Det var som vanligt, alla tacka nej så det blev jag och Henkan som så många gånger förr fick gå ut ensamma. Jag minns ungdomens år när vi satt nere hos Henkan och drack själva innan vi gick ut. Nu var det visserligen några andra perifera personer som var med också men i hjärtat var det bara jag och Henkan. Sen drog vi ut och jag kände tillförsikt, Henkan var fortfarande lagom berusad och jag såg fram emot en trevlig afton i det pulserande nöjeslivet. Nu gick Henkan en stund i förväg eftersom hans kusin inte på något sätt vansläktas och var något överförfriskad. Vi kom överens om att mötas på O´learys.
Väl på O´learys stötte vi på Henkan igen och nu var allt sig likt. Med en blick som är fokuserad rakt fram, pupiller stora som tallrikar och en gång som en vaggande pingvin. Han blir som ett litet barn som precis har lärt sig att gå, han får syn på något går med utsträckta armar fram mot målet och det finns inget i världen som kan stoppa honom. Rätt var det var när jag stod i baren så kom en vakt förbi med ett fast grepp om Henkan. Min första tanke var "nä fan inte nu igen". Jag gick med uppgivna steg fram och frågade vad han hade gjort och vakten motiverade avvisningen med "upprepade trakasserier av tjejer". "Jag sa till han flera gånger men han fortsatte". Den här vakten har tydligen aldrig sett Henkan in action för han vet inte vad ett nej betyder. Har man bara bandana så är man kung är devisen som den gode Henkan lever efter. Så efter denna fadäs dog festhumöret och jag lullade hem och kunde bara konstatera att allt är sig likt.
Over and out
Näringskedjan
Hej!
Ännu en helg har förflutit. Halloween som så många ser fram emot med ett barns förtjusning. Det är en högtid som legitimerar alla möjliga konstiga utstyrslar och väljer man som jag att bojkotta skiten så får man utstå både spott och spe. Jag förstår inte hypen kring detta, ett amerikanskt jävla kommersiellt jippo som vi gladeligen tagit till oss. Jag super helst i mina vanliga kläder för det är ju som vanligt spriten alla högtider handlar om. Själv så var jag i Labbås igår och svirade. Joakim gjorde en storartad entré i Sandhem i veckan, bygdens store idrottsson gjorde nedslag i sin barndoms by. Han har fortfarande svårt att acceptera att det är jag som är nummer ett här och att han aldrig kommer att gå förbi mig i den hierarkin. Lika storartad entré som han gjorde lika snabb sorti gjorde han igår. Han åkte med bussen till Tidaholm och direkt med den hem igen eftersom han druckit en cider för mycket. Ja ni hör ju, cider!! Detta yttersta bevis på låg grad av manlighet.
Bo hemma hos sina föräldrar, jobba på Kongsberg och festa i Tidaholm, ja man står fan inte högst i näringskedjan den saken är klar. Just nu känner jag mig bittrare och mer cynisk än normalt. Humöret är inte på topp, minsta lilla motgång nu får mig att tappa fattningen med vredgade kraftuttryck som följd. Skönt idag då när David och Sara tittade förbi med lilla Ellen. Det är märkligt vilken effekt bebisar har på en, all bitterhet bara rinner av en och man känner bara kärlek och värme för det lilla livet. Nu ska jag ta tillvara på denna värme som jag känner och ta med mig det till Kongsberg kl 6 imorgon bitti.
Over and out!
Ännu en helg har förflutit. Halloween som så många ser fram emot med ett barns förtjusning. Det är en högtid som legitimerar alla möjliga konstiga utstyrslar och väljer man som jag att bojkotta skiten så får man utstå både spott och spe. Jag förstår inte hypen kring detta, ett amerikanskt jävla kommersiellt jippo som vi gladeligen tagit till oss. Jag super helst i mina vanliga kläder för det är ju som vanligt spriten alla högtider handlar om. Själv så var jag i Labbås igår och svirade. Joakim gjorde en storartad entré i Sandhem i veckan, bygdens store idrottsson gjorde nedslag i sin barndoms by. Han har fortfarande svårt att acceptera att det är jag som är nummer ett här och att han aldrig kommer att gå förbi mig i den hierarkin. Lika storartad entré som han gjorde lika snabb sorti gjorde han igår. Han åkte med bussen till Tidaholm och direkt med den hem igen eftersom han druckit en cider för mycket. Ja ni hör ju, cider!! Detta yttersta bevis på låg grad av manlighet.
Bo hemma hos sina föräldrar, jobba på Kongsberg och festa i Tidaholm, ja man står fan inte högst i näringskedjan den saken är klar. Just nu känner jag mig bittrare och mer cynisk än normalt. Humöret är inte på topp, minsta lilla motgång nu får mig att tappa fattningen med vredgade kraftuttryck som följd. Skönt idag då när David och Sara tittade förbi med lilla Ellen. Det är märkligt vilken effekt bebisar har på en, all bitterhet bara rinner av en och man känner bara kärlek och värme för det lilla livet. Nu ska jag ta tillvara på denna värme som jag känner och ta med mig det till Kongsberg kl 6 imorgon bitti.
Over and out!
