johanstankar

Hej!
Nu har det varit dåligt med uppdateringar på ett tag igen. Jag är som en alkoholistperiodare, jag kör hårt i vissa perioder med uppdateringar och så kan jag helt plötsligt hålla upp ett bra tag. Men nu ger jag mig in i det igen. Tänkte berätta lite om den senaste veckan där det var mycket som hände. Vi i Midnattsloppsorganisationen drog till Finland i slutet av förra veckan för att konferera med våra finska kollegor. Vi tog båten och med det följer ju en viss typ av leverne. Vår upphöjde ledare hade tagit med guldkortet för här skulle det drickas sprit. På vägen över var det 95% finnar på båten och det är ett säreget folk. Aspackade medelålders skalliga män som sjöng karaoke. Karaoke på finska är något som man kan vara utan kan jag tala om och det lät som om någon höll på att strypa en katt. Väl i Finland var jag och Okim strängeligen förbjudna att gå i land. Vi bugade djupt av vördnad för vår ledare när han höll sitt förmaningstal. Så vi fick sitta i möte hela dagen och fick inte ens känna på den friska finska luften.

När alla möten var avklarade och vi hade slängt av de finska kollegorna la båten ut igen. Vi drog direkt till airhockeybordet för en hissnande turnering. Tidigare under dagen hade jag låtit Jocke slå mig men nu när det började gälla lite tänkte jag göra processen kort med honom. Jag gick upp till 6-2 (först till 7) men då såg jag att han började bli glansig i ögonen och darrig på underläppen. Så jag släppte upp honom till 6-6 innan jag ledsnade och dunkade in sjuan. I finalen ställdes jag öga mot öga med vår ledare och vad hade jag för val än att lägga mig platt. Sen var det på spriten och det är under sådana tillfällen man löser många problem i kreativa diskussioner. Problemet är bara att man inte kommer ihåg dagen efter va fan man sa. Jag och Jocke drog ner på dansgolvet som var överfullt av finska skolungdomar. Likt två gubbsjuka gamla farbröder svävade vi som gamar runt ett gnukadaver och vi svävade ända fram till kl 4 på morgonen. Det var en tung arbetsdag i fredags efter det kan jag lova.

Som den åldrande man jag är så borde ju tagit det lugnt efter detta marathon. Men icke, i lördags var det påt igen. Jocke hade samlat ihop en brokig skara människor som kände törst. Bl.a skålade vi och välkomnade hans syster Lina som nu ska flytta till Stockholm. Hon förklarade att hon vill vara lika cool som oss och bo i staden där det händer. Vi andra nickade förstående och välkomnade henne med öppna armar.

Resultatet av detta hårda leverne kom som ett brev på posten och nu har jag åkt på en dunderförkylning. Näsan rinner mer än Niagarafallen och förmodligen så är det kroppens sätt att säga: Du är för gammal för att leva så här för helvete!

Over and out!