Mitt förakt mot smileygubbar
Hej!
De som känner mig är väl bekanta med mitt förakt mot dessa gula missfoster vi i vardagligt tal kallar smileygubbar. Jag ifrågasätter ständigt konsumtionen av de här gubbarna. Svaret jag brukar få är att det sätter känslor på det man skriver. Ja ok men hur ofta känner man att man måste räcka ut tungan lite käckt och spralligt. Jag vet inte vilken känsla den gubben ska förmedla. När man sen har en konversation med en person och får en smiley efter varje mening då kan jag helt enkelt inte ta personen på allvar utan avslutar diskussionen. Vill jag ha en sådan konversation kan jag gå till ett dagis. Jag får naturligtvis ofta frågan vad jag har emot dessa "harmlösa och söta gubbar". Svaret är: De berikar inte det svenska språket. Är vi så begränsade i vårat vokabulär att vi inte kan uttrycka våra känslor i ord, då kan man lika gärna hålla käften.
Sen alla jävla förkortningar som används för allting. Har vi blivit så lata att vi inte ens bemödar oss att skriva ut hela ord för det tar för mycket energi? Jag är orolig för hur dagens ungdom kommer kommunicera i framtiden, blir det bara massa förkortningar, brb, iofs, lol etc. Lol är min absoluta favorit. Jag pratade en gång med en tjej på msn och i ett meddelande skrev hon fyra lol. Det mest chockerande här är kanske att jag pratade med en tjej. Men åter till poängen, jag fick då en bild i huvudet hur en sådan här konversation hade sett ut om den hade skett face to face. Om personen efter varje mening helt plötsligt brustit ut i okontrollerat gapskratt, personen hade naturligvis idiotförklarats och jag hade vänligt men bestämt sagt hej då. Nej det här är ingen utveckling av språket, bara en stagnation. Jag är orolig för dagens ungdom och vårt vackra språk.
Nä nu tar vi tag i dagen
Over and out
De som känner mig är väl bekanta med mitt förakt mot dessa gula missfoster vi i vardagligt tal kallar smileygubbar. Jag ifrågasätter ständigt konsumtionen av de här gubbarna. Svaret jag brukar få är att det sätter känslor på det man skriver. Ja ok men hur ofta känner man att man måste räcka ut tungan lite käckt och spralligt. Jag vet inte vilken känsla den gubben ska förmedla. När man sen har en konversation med en person och får en smiley efter varje mening då kan jag helt enkelt inte ta personen på allvar utan avslutar diskussionen. Vill jag ha en sådan konversation kan jag gå till ett dagis. Jag får naturligtvis ofta frågan vad jag har emot dessa "harmlösa och söta gubbar". Svaret är: De berikar inte det svenska språket. Är vi så begränsade i vårat vokabulär att vi inte kan uttrycka våra känslor i ord, då kan man lika gärna hålla käften.
Sen alla jävla förkortningar som används för allting. Har vi blivit så lata att vi inte ens bemödar oss att skriva ut hela ord för det tar för mycket energi? Jag är orolig för hur dagens ungdom kommer kommunicera i framtiden, blir det bara massa förkortningar, brb, iofs, lol etc. Lol är min absoluta favorit. Jag pratade en gång med en tjej på msn och i ett meddelande skrev hon fyra lol. Det mest chockerande här är kanske att jag pratade med en tjej. Men åter till poängen, jag fick då en bild i huvudet hur en sådan här konversation hade sett ut om den hade skett face to face. Om personen efter varje mening helt plötsligt brustit ut i okontrollerat gapskratt, personen hade naturligvis idiotförklarats och jag hade vänligt men bestämt sagt hej då. Nej det här är ingen utveckling av språket, bara en stagnation. Jag är orolig för dagens ungdom och vårt vackra språk.
Nä nu tar vi tag i dagen
Over and out
Kommentarer
Postat av: Linnéa
=)
Trackback
